The Gay Millennium

Nu har jag sett alla tre filmerna i Millennium serien. Jag gillar dem även om det finns en hel del att ifrågasätta som verkar lite ologiskt. Till exempel; hur ofta har man bensin stående hemma i lägenheten så att en tolvåring kan tömma upp det i ett mjölkpaket för att kasta det över sin far? Det kanske finns en förklaring till det i boken men i filmen känns det lite väl taget ur luften. Hur lyckas man gräva sig upp ur en, visserligen grund, grav trots att man är skjuten i höften, axeln och huvudet? Ett mirakel kan man ju lugnt påstå. Och även om man har en genetisk avvikelse som gör att man inte känner någon smärta borde en elpistol i pungen få en att krampa ihop i alla fall eftersom det inte är smärtan utan elen som åstadkommer det. Så vitt jag vet. Lite yr i huvudet borde man också bli om man får ett hårt slag eller en spark i skallen även om det inte gör ont. Eller? Anledningen till att jag hakar upp mig på de här sakerna är för att filmerna ger intrycket av att vara så realistiska och seriösa i övrigt och då förväntar jag mig realism rakt igenom och inte klassisk överdriven action med stålmän och superkvinnor, det bryter mönstret och förstör stämningen. Men trots det kan man inte komma ifrån att Lisbeth Salander rockar skjortan av alla andra.

Jag har just börjat läsa första boken, Män som hatar kvinnor, och redan har jag fått en del överraskningar. Förutom att Lisbeth i boken naturligt är rödhårig (och alltså inte borde ha nästan svarta ögon) så har Michael Blomkvist och Erika Bremer ett speciellt förhållande där Erika är gift med en man som verkar tycka det är spännande med en fru som också älskar en annan man. De har alltså ett öppet förhållande vilket inte kommer fram i filmen där man bara får veta att Erika är ”otrogen”. Deras medarbetare Christer är dessutom bög och gift med sin pojkvän något som överhuvudtaget inte nämns med ett enda ord i filmerna. Missförstå mig rätt; jag menar inte att de borde ha gjort en grej av deras förhållanden men genom att helt utesluta dem från filmerna har man ju också gjort någon en otjänst. Man kan som i förbigående nämna förhållandenas natur utan att för den skull dramatisera dem men samtidigt har de ju ingenting med storyn att göra. Värdet i att ta upp en sådan sak ligger mer i skapandet av karaktären och att göra det till en vardaglig företeelse. Det kan finnas en poäng i att avdramatisera homosexualitet och alternativa förhållanden men samtidigt kan det verka lite mysko att nämna sådana saker utan att de har någon betydelse för storyn.

Å andra sidan kommer jag ihåg en händelse på Geijerskolan där en av mina kurskamrater skrev en novell om ett par killar som råkade vara ihop men berättelsen handlade om någon olycka som inträffade, jag kommer inte riktigt ihåg detaljerna, och nämnde inte med ett ord deras förhållande. Sedan hon läst sin novell tyckte vår kursledare att skribenten skulle ha lyft fram det homosexuella förhållandet mer. Eftersom hon valt homosexuella huvudpersoner förväntade sig läsaren, åtminstone han, att deras förhållande skulle stå i fokus. Vi var många som protesterade. So what att de var ihop? Det var inte deras förhållande som var intressant utan vad som hände runt omkring. Ingen skulle ha tyckt det vore konstigt om den ena av killarna varit en tjej då deras relation bara accepterats utan ifrågasättande eller extra belysning. Varför skulle man göra annorlunda bara för att det inte var heteronormativt? För det är inget konstigare med samkönade förhållanden om man inte gör det till något konstigt! Därför hade jag velat se Christers pojkvän komma förbi på redaktionen utan att någon reagerat annorlunda än om det varit en tjej bara för att låta bögarna synas på ett avdramatiserat sätt, som om det vore vardagsmat. På samma sätt kunde Michael ha avböjt en inbjudan till Erikas hem och make varpå Erika lättsamt skojar om att Michael är rädd för en riktig trekant, som hon gör i boken, utan att man blåser upp det för mycket. Man gör det till en vardagssak som får karaktärerna att bli mer genuina och tredimensionella. Men man var väl rädd för att det skulle bli en grej av det eller att folk skulle protestera för det är väl tillräckligt kontroversiellt att Lisbeth är bisexuell och hämnas som en "hel karl" på de Onda Männen.

Jag har en kompis som på högstadiet brukade skriva jättefina noveller om killar som var tillsammans. Så vitt jag vet inget homoerotiskt utan vanliga relationsberättelser om vanliga killar med vanliga problem, eller möjligtvis belyste hon vissa problem som uppstår kanske specifikt för relationer som inte är helt accepterade i samhället. De var i alla fall väldigt bra skrivna och underhållande att läsa utan att hon gjorde så stor sak av det homosexuella förhållandet som sådant. Det var som det var bara. Det gillar jag även om jag också är löjligt förtjust i homoerotik, framförallt med killar inblandade. Jag är lite av en omvänd homofob som tycker det är urgulligt med bögar som pussas och håller hand och snarare heterofobiskt tycker att straighta som gör likadant borde skaffa sig ett rum…ja, det är lite fel på mig ;)