Läste något intressant på Trollhares blogg idag. Nämnde förut en gång att någon (vet fortfarande inte vem) tipsat en lokal journalist om mig och min könskorrektion och jag blev smickrad men också lite tveksam. Jag är fortfarande tveksam eftersom jag inte riktigt förstår syftet med en sådan intervju. Vad är det man vill få ut av den liksom? Trollhare skriver några intressanta meningar om hur transpersoner uppmärksammats i media (när han läxar upp Marcus Birro) och det slår väl huvudet på spiken vad gäller det jag oroar mig för.
* /"Att intervjua transpersoner, oavsett om de är transsexuella, transvestiter, intergender eller vadsomhelst, och bara vara intresserad av att återberätta en saga man redan har färdigskriven i sitt huvud – där det alltid ingår klyschor om hur spännande men samtidigt tragiskt ens liv är, och där frågan ”är du opererad?” kommer av bara farten och där det aldrig finns utrymme för att prata vad som behövs förändras i samhället – det är inte att lyfta transfrågor"./
Det är väl lite det jag är rädd för; att det ska finnas någon sorts förväntan hos journalisten om att få skriva historien om mitt fantastiskt "spännande" och "hårda" liv som transperson fyllt med tårar och triumfer på Hälsinglands landsbygd (för alla vet ju att på landet är folk extra fördomsfulla). Även om syftet inte är att skriva "sagan om..." eller att lyfta fram transfrågor per se i en lokal morgontidning mitt ute i skogen är jag lite rädd för att betraktas som någon sorts representant eller talesman för ett förmodat "transcommunity" (för "vi" håller ju alla ihop i vått å tort) och ha djupgående kunskaper i transpolitik. Jag är ingen transaktivist och har noll koll. Jag är en dålig/lat transperson med bara en vag insikt om "vår" situation som hittills glidit på räkmackor där andra kämpat och slagit sig blodiga för att få samma vård och rättigheter (förresten fick jag inte kalla min egen resa, så långt den nu kommit, för "räkmacka" för är man som jag, transsexuell, då kan man inte glida på några räkmackor eftersom det nämligen inte är så lätt att vara transsexuell- enligt en person som grattulerade mig till utkommandet..). Det lutar skarpt åt att jag avböjer denna intervju, för den här gången, för så vitt jag vet har jag inte gjort något särskilt att uppmärksamma eller har något särskilt att säga till folk om mig själv eller min könskorrigering lagom till morgonkaffet. Det kan ju hända att jag någon dag väljer att krypa fram från under min sten och har något vettigt att säga till folket på Hälsinglands landsbygd men kanske inte just nu.
*Om du vill veta vad Trollhares blogginlägg egentligen handlade om klicka här: http://trollhare.wordpress.com/2010/08/05/marcus-birro-del-iii-jag-kraks-ocksa-pa-gullandet-med-transpersoner/#comments
1 kommentar:
Låter som ett klokt beslut. Att synas i media innebär att man aldrig kan gå tillbaka in i garderoben, så det måste man vara säker på att man är ok med. Sedan behöver det inte bli så illa; det beror på. Om man känner att man har något att säga, om man känner att det är en bra journalist, och om man känner att man vill vara öppen, så tycker jag att man ska göra det. Men inte annars.
Jag brukar fråga vad de har tänkt sig för vinkling, och förklara mitt ställningstagande. Det fungerar ofta, till viss del.
Skicka en kommentar