Jag jobbade igår och idag är jag helt slut. Det kanske beror på något annat iofs, men det tycks som att det alltid händer när jag jobbat en hel dag, framförallt i skolan. Försöker läsa men kommer bara ett par sidor innan jag drömmer iväg på mina egna associationer och fantasier vilket slutar med att jag lägger mig ner och blundar en skvätt, kanske somnar. Det är svårt att bekymra mig om en hungrig mage och ordna mat när jag knappt kan motivera mig till att hålla ögonen öppna. Lyckas jag öppna dem sitter jag och stirrar utan att röra mig i flera minuter iaf. Det brukar släppa efter en dag eller två av ledighet. Inte för att jag är särskilt företagssam eller energisk annars heller men jag brukar åtminstone kunna masa mig iväg på en promenad för att lufta hjärnan lite och sedan skriva några rader.
Nu kommer jag just från toaletten och jag vägrade låta mig själv gå tillbaka till sängen så vad göra förutom att sitta vid datorn och försöka samla tankarna tillräckligt för att skriva ner dem? Det håller mig vaken en liten stund iaf.
I veckan skickade jag ett e-mail till Arbetsförmedlingen och berättade att jag nog snart är inskriven hos dem igen. Nästa termin kommer assistenten med det största ansvaret att börja plugga på deltid vilket innebär att de tänkt sig att jag ska gå upp lite i arbetstid. Jag tvivlar på att jag klarar det. Eller klarar; visst skulle jag klara att komma in på jobbet och jobba mer än jag gör nu utan att någon märker någon skillnad förutom min plånbok- och mitt psyke- men jag tror inte det är värt det. Det är inte en fråga om jag klarar det utan hur länge klarar jag det?
Alla på skolan vet om mitt namnbyte och som konsekvens också mitt könsbyte. Men det är inte jag som kommit ut för dem. Den andra assistenten beredde vägen, helt på eget bevåg för att vara snäll och hjälpsam. Det roar mig samtidigt som det känns lite konstigt. Jag frågar mig varför och vad det egentligen betyder? Någon enstaka elev har ställt frågor men för det mesta är det tyst. Människor jag knappt haft något att göra med tidigare har överraskat mig genom att veta mitt nya namn. Somliga som knappt bevärdigat mig med en blick säger plötsligt hej och ler vänligt. Det är märkligt. Bekvämt att inte behöva göra något själv men konstigt att eleverna är så tysta och inte ställer några frågor. Har de blivit tillsagda att inte göra det? Att lämna mig ifred och vara snälla? Det är inte för inte jag känner mig lite överbeskyddad…men just den biten bekymrar mig inte alls lika mycket som försöken att göra mig mer delaktig, socialt. Det händer allt oftare att lärarna vänder sig till mig och säger ”vad tycker du, Gabriel?” som de gör med de mer tysta och tillbakadragna eleverna i tron om att man då uppmuntrar dem till att bli mer framåt som om frågan var en vänlig inbjudan. Den känns mer som ett påhopp. Och nu kan jag inte göra som jag själv gjorde på gymnasiet; ryckte på axlarna och vägrade svara. Jag är vuxen nu. Jag måste spela med så jag svarar. Jag blir bättre och bättre på det- men inte fan blir jag lyckligare.
Jag har hittills sett assistentjobbet lika mycket som en sorts självterapi där jag tränar upp min sociala kompetens och försöker träna bort rädslan för att göra bort mig genom att aktivt delta i exempelvis dramalektionerna (de jag själv skolkade från på gymnasiet p.g.a. prestationsångest), men börjar inse att det är fel väg att gå. Även om de påstår att de är nöjda med min arbetsinsats vet jag att jag inte klarar att göra ens hälften av det jag borde. Det går åt för mycket mental energi att ta in alla psykiska, sociala och emotionella intryck jag får från brukaren, hans familj, hans klasskamrater på skolan och personalen där samt mina egna känslor för att samtidigt kunna vara ett bra stöd. Jag tjatar på honom om skolan (fast jag nästan var mer negativ till den själv när jag pluggade) och försöker hitta lösningar för honom, försöker uppfostra honom och vägleda honom samtidigt som jag förväntas vara uppmärksam på människorna i hans omgivning och interagera också med dem. Utöver det ska jag ta ansvar för och hålla koll på alla tekniska grejer som brukaren inte kan hålla reda på själv, som läkartider, rullstolsreparationer m.m, m.m. Det blir för mycket. För mig. Uppenbarligen är det saker som normala människor ska kunna hantera. Jag blir helt slut. Av att jobba kanske femton timmar i veckan. Så kan jag inte ha det.
Därför tog jag kontakt med AF och bad att få träffa en av deras arbetspsykologer. Har fått en tid i mitten av november. Ska bli intressant att se vad det leder till men det kan inte bli sämre än att försöka hanka mig fram i blindo. Det där mottot jag hade som högstadieelev om att man inte ska lägga sina problem framför fötterna på någon annan eftersom de kan råka snubbla och plocka upp dem har jag för länge sedan insett var fel taktik. Det är bättre att be om hjälp innan problemen förstör ens liv än att skämmas för att man inte är tillräckligt ”duktig” och ”stark” att lösa dem själv. Jag är mer rädd att bli ett vrak som mormor än att be om hjälp en gång för mycket för någon ”skitsak”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar