No shame

Ingen skam. Jag har svårt att känna skam om jag inte tycker att jag gjort något fel. Men så kanske jag har en lite besynnerlig uppfattning om rätt och fel också.

Jag låg vaken länge inatt och funderade, sista gången jag tittade på klockan var den halv tre. Det är mycket jag undrar över när det gäller min plötsliga arbetslöshet. Jag är inte ledsen eller arg eller bekymrad. Naturligtvis tycker jag synd om min brukare som av nån konstig anledning gillar mig och nu inte får ha mig längre, åtminstone så länge han bor hemma, men i övrigt mår jag oförskämt bra. Jag känner en sorts bitterljuv lättnad och rofylldhet. Allra helst nu när jag befinner mig i norrland igen över helgen.

Egentligen tycker man att det strider mot anställningsskyddet att säga upp någon med omedelbar verkan utan att ange specifik orsak och visst undrar jag lite vad det var som gjorde att jag så plötsligt blev uppsagd (kanske var det en bortglömd odiskad långpanna efter söndagsbaket?) men ärligt talat bryr jag mig egentligen inte. Med tanke på hur det hela tiden har fungerat på den där arbetsplatsen är det inte det minsta förvånande. Snarare tvärtom. Jag har inte sagt nåt, inte klagat för rätt personer utan hållit god min, kanske alldeles för god min så att när arbetskamrater får nys om och läser min blogg så blir de helt förstummade av chock; är det verkligen samma människa de träffat nästan dagligen som skriver den där smörjan!? Kan den där tysta, försynta, rodnande och leende människan verkligen rymma så mycket bitter och brysk ärlighet, se världen och verkligheten så fundamentalt annorlunda än man trott? Ja.

Den där leende och rödkindade masken jag drar på mig så fort jag träffar en människa i verkligheten är inget jag är stolt över. Det är en mask jag velat kasta till marken och stampa på tills den består av atomer och är ett minne blott i många, alldeles för många år. Varje gång jag går utanför dörren peppar jag mig själv till att vara den jag är här på bloggen eftersom det är vad jag egentligen är; ganska så bitter och ganska så självgod och framförallt alldeles för brutalt ärlig ibland. Men så fort jag möter en människa i verkligheten blir jag förvirrad och osäker av hur hen beter sig och pratar och då åker masken på direkt. Att le och vara artig, att i stort sett bara svara på tilltal är vad jag har blivit uppfostrad och präglad till att göra i mötet med andra människor- det gick alltid hem hos de gamla tanterna här i byn som gav mig saft och bullar när jag var liten. Att det inte fungerar med andra än gamla tanter och farbröder och att det ger en fullständigt snedvriden bild av vem/vad jag egentglien är spelar ingen roll. Jag försöker slita av den men masken sitter som klistrad.

Fick ett samtal igår om att samma arbetskamrat som sagt upp mig ville att jag skulle radera ett blogginlägg där hon upplevde att jag nämnt min brukare vid namn. Jag har använt första bokstaven. Men inlägget handlar bara indirekt om honom och direkt om mig och min otillräcklighet. Det är ett ettikettsbrott, javisst, de som vet vem/vilka som är inblandade vet också vem bokstaven står för men även om jag konsekvent skrev "brukaren" vet de som vet i alla fall. Det kanske inte är meningen att man alls ska skriva om sina personliga känslor och upplevelser om sin jobbinsats på sin gnällblogg men i min lilla värld hamnar den sortens indiskresion(?) på samma nivå som välmenande men oauktoriserad outning (outning handlar inte bara om annans könsidentitet eller sexualitet utan också om annat personligt om annan person). Taktlöst men tämligen harmlöst.

Fast det kanske jag är ensam om att tycka. Jag har ju som sagt uppenbarligen en annan syn på rätt och fel. Inte bara när det gäller att omnämna folk med bokstav på min blogg utan också då det gäller outning. Som jag uppfattat det skulle de flesta transpersoner bli sårade, ledsna och arga om någon outade dem utan att fråga först om det var okey, oavsett intentionen bakom. Men inte jag. Fast jag kan respektera om någon känner så. På sätt och vis. Det förbryllar mig att någon kan bli arg för en sån sak men jag respekterar rätten att bli det. Å andra sidan har jag fräst ifrån om nåt foto som nån lagt ut på mig nångång men jag tror det lät allvarligare än jag menade det..

Det är inte bara när det gäller mitt jobb som jag saknat omdöme då jag skriver på Internet utan även i andra situationer. Det är som om jag å ena sidan inte förstår, eller snarare inte kommer ihåg, att det jag skriver läses av verkliga människor och att verkliga människor ibland reagerar på ett sätt som jag inte förmår att förutse. Å andra sidan ringer varningsklockorna ibland men jag låtsas som att jag inte hör. Vill inte höra. Trots att jag egentligen vet att det i slutändan drabbar mig själv lika mycket. Det är en sorts självdestruktivitet som jag inte förstår mig på själv ens. Onödigt. Och dumt. Men fortfarande; ingen skam. Jag berättar om mitt liv i den yttre verkligheten så som jag upplever den bakom min bedrägligt beskedliga mask. Här är jag ärlig. Borde jag skämmas för det?

Däremot borde jag träna på att formulera mig på ett sånt sätt att andra människor som befolkar den yttre verkligheten inte känner att de blir outade av mig, för även om jag ser det som ett ringa ettikettsbrott gör uppenbarligen inte alla andra det.