Ja, så idag var det dags. Jag hade kunnat sova till åtminstone tio eftersom jag inte skulle infinna mig på körskolan förrän tolv (då hade jag haft gott om tid att göra mig iordning ändå) men halv åtta vaknar jag och är för pigg för att somna om. Så min dag började tidigt vilket bara var bra med tanke på min nervösa mage.
Kvart över elva cyklar jag hemifrån med min ryggsäck (ska hem till Norrland när jag kört klart oavsett hur det går) och tar det väldigt lugnt för att inte bli så himla svettig. Jag byter om på körskolan och blir lyckönskad av min ordinarie körlärare Lennart som konsekvent kallat mig för "grabben" och "herrn" ända från början (uppskattas mycket!). Han ska till Västerås för en uppkörning med lastbil så jag får värma upp med Annica istället. Jag har kört med henne en gång förut också och vet att hon är lika bra.
Vi kör och det går riktigt bra förutom att jag "vinglade" lite när jag körde ut på vägrenen för att släppa förbi någon som hade mer bråttom än jag. Ändera ska jag ha hela bilen på vägrenen eller inte flytta mig alls. Vi fortsätter och det är inga konstigheter eller problem förrän vi kommer till en tvåfilig rondell. Vi ska runt hela vägen och jag ligger i höger fil. Jag lägger märke till en lastbil som kommer på insidan i vänsterfilen men tar för givet att han också ska runt hela vägen- stort misstag. Plötsligt skär han in i min fil och ska ut ur rondellen så jag släpper på gasen och tänker att han hinner väl förbi varpå Annica ropar "vad gör du?!" och tvärbromsar. Vi får motorstopp, och lastbilen kör vidare. Annica är rädd och jag känner mig mest konfunderad när jag lugnt startar och vi kör vidare. "Får han göra sådär?" frågar jag som tycker att det var dumt av lastbilen att skära av mig sådär och ja det får han göra, och han trodde väl dessutom att jag också skulle lämna rondellen samtidigt som han fast i min högerfil. "Du kanske inte uppfattade när jag sa att vi fick fortsätta raktfram när lastbilen dök upp", säger Annica och jag kommer inte ihåg att hon sa något alls. Då. Nu i efterhand minns jag att hon pratade och mycket väl kan ha sagt något dyligt medan jag samtidigt upptäckte lastbilen men reagerade varken på det ena eller det andra. Att lyssna på henne samtidigt som jag skulle hålla koll på lastbilen resulterade i att jag bara hörde och såg utan att tolka. Igen. Jag konstaterar att lastbilen korsar mitt körfält, att jag är på väg rakt in i sidan på den men jag blir inte rädd utan min enda reaktion är att lätta på gasen när jag borde ha gjort som Annica och ställt mig på bromsen.
Ibland undrar jag om det här med körkort är en så himla bra idé. Det kunde ha varit slutkört redan där och då i rondellen, för gott. Bara för att jag inte kan ta in information från två håll samtidigt och tolka den. Det är som när någon försöker prata med mig samtidigt som en tv står på med ljud och bild- jag förstår varken det ena eller det andra utan allt blir till ett meningslöst brus som jag passivt registrerar utan att reagera på det. Om jag inte blir nypt, attackerad av kuddar eller "väckt" på något annat sätt som med en tvärnit två meter från ett lastbilssläp förståss...det är ju livsfarligt. Och ändå kände jag ingenting. Normalt skulle jag bli vettskrämd av en sån grej, om det var jag som satt bredvid t.ex, men inte idag. Lite dämpad irritation bara över både lastbilens manöver och min egen passivitet.
Sen var det dags för uppkörning. Jag parkerade utanför idrottshuset där Annica lämnade mig med bilen och nycklarna. Att köra en bil jag redan känner kändes mycket tryggare. Fick vänta en liten stund där inne och först kom en karl med en pärm under armen som jag kände igen från trafikverkets lokaler i Uppsala men honom skulle jag inte köra med, om jag inte hette Anton förståss...sen Anton och snubben från trafikverket avlägsnat sig väntade jag ytterligare ett par minuter innan en kvinna med likadan pärm kom och nu var det min tur. Jenny och jag satte oss i bilen och åkte iväg. Det kändes väldigt bra och jag blev godkänd men- hon efterlyste en bättre återblick. Alltså, hon vill att jag ska komma ihåg att kolla vänster en extra gång eller två innan jag kör höger i en korsning. Annars körde jag bra om än inte perfekt men hur många kör perfekt på en uppkörning när man är nervös? I vilket fall- JAG KLARADE KÖRKORTET!!!
Jag gick tillbaka till trafikskolan med nyckeln och lämnade bilen på parkeringen. En del som just klarat en uppkörning och tar jungfruturen direkt efter gör ibland dumheter som i stil med att köra mot rött (enligt Annica)- något som jag absolut inte håller mig för god för.
Känns i alla fall jävligt bra just nu ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar