Efter fyra dagars praktik på Mogård (http://www.mogard.se/default.asp), eller mer specifikt gruppboendet Fenix snurrar det i huvudet av intryck och nya och gamla tecken som jag lärt mig/återupptäckt. Teckenspråk är grymt kul men också jävligt svårt. Det lönar sig inte att kunna en massa tecken när jag kör händerna i fickorna så fort jag blir tilltalad av personalen. Jag kom på mig själv med att göra det igår när jag skulle till att gå hem. Jag blev tillfrågad hur veckan hade varit både med tal och tecken samtidigt, som de brukar göra där, och det naturliga vore ju om jag försökte svara på samma sätt, tänkte göra det också men istället för att lyfta händerna körde jag ner dem i fickorna och insåg att det gamla försvaret slog till: säg så lite som möjligt med så få ord och uttryck som möjligt.
Det är enkelt. Ju mindre man säger och visar i form av känslor och personliga åsikter desto mindre risk att något av det kan vändas emot en. Det sitter i ryggmärgen sen barndomen. Och det är ju också en rädsla för att göra misstag som leder till missförstånd eller att jag helt enkelt säger något konstigt eller dumt som jag ibland gör av bara farten utan att jag kan kontrollera det. Men en av anledningarna till att jag bestämt mig för att göra den här praktiken och förhoppningsvis också få ett timvikariat är ju, precis som assistentjobbet, en sorts hemsnickrad KBT-terapi. Jag hoppas att exponeringen i en så social miljö ska göra mig mer uthållig och mindre socialt intolerant men framförallt hoppas jag att teckenspråket ska öppna mitt kroppsspråk igen som bara blivit mer och mer minimalistiskt med åren. Det är ju inte meningen att jag ska börja hoppa jämfota och vifta med armarna så fort jag vill något som jag ibland gjorde som barn, men det kan ju vara en fördel ifall folk ser skillnad på mitt nöjda och glada jag och en missnöjd Gabriel. Det skulle också vara en enorm lättnad att känna mig trygg igen när jag blir tilltalad och får frågor. Fast kanske blir det aldrig så igen. Har man en gång bränt sig på elden håller man avståndet i fortsättningen. Men att rycka upp händerna ur fickorna måste jag se till att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar