Lykantropi

När jag var i Stockholm med mamma för en vecka sedan tittade vi in i en bokhandel i köpcentret vid Globen (dit vi också var och erfarade Skyview som var en mycket trevlig upplevelse) och jag kände mig tvungen att köpa en pocketbok. Har läst den nu, var egentligen två böcker i en av Magnus Nordin. Böckerna heter Skuggvarelser och Blodets röst. När jag läste på baksidan blev jag lite modstulen eftersom det tycktes att en svensk författare redan skrivit en berättelse som var misströstande lik ett av mina egna bokprojekt. Jag undrade om det var någon mening med att fortsätta skriva på mitt om det visade sig att Nordin redan skrivit något som kanske var så lika att folk skulle tro att jag plagierat ifall jag lyckades avsluta en bok i samma genre. Därför var jag tvungen att köpa böckerna för att se efter med risk att samtidigt bli färgad av läsningen. Det är ju nästan oundvikligt att bli det, men man kan kalla det för inspiration också.

Nu när jag läst klart efter att ha ägnat gårdagskvällen och hela denna dag åt läsningen känner jag mig lättad och faktiskt upprymd. Nordin har med sin berättelse lugnat mina farhågor och samtidigt öppnat mina ögon för ett helt nytt landskap av information och inspiration. Varulvar är inget nytt inom litteraturen eller konsten, det vet jag ju men har inte tidigare varit särskilt intresserad av en närmare titt eftersom jag varken vill fastna i själva efterforskningen eller i något gammalt djupt upptrampat spår. Myterna och legenderna går så långt tillbaka i tiden att de till och med finns som grottmålningar; det är nästan att blotta mängden noteringar genom tiderna gör att man blir lite smått fundersam på om det inte är läge att tro på dessa varelsers existens. Eller så beror det hela på att vargar och människor delar så många egenskaper i sitt sociala samspel och levnadssätt att det inte är konstigt att vi känner ett släktskap så till den grad att vi kan tro på korsningar mellan arterna. Inte konstigt alls.

Men all denna information som finns är inte bara väldigt spännande och intressant utan också riskabel. Man kan helt enkelt drunkna i information. Man kan bli så till sig av alla beskrivningar av hur varulvar ser ut eller beter sig och lever att man blir alltför färgad för att kunna skriva något originellt själv. Jag vill inte falla i den gropen. Jag vill att Oscar och Johnny får en helt egen historia som fortfarande lockar till läsning trots att man läst ett dussintal eller fler berättelser om varulvar. Och varför skulle de inte få det? Har jag tur kanske min berättelse kan komma att bli en uppskattad och välkommen tillökning i genren, som jag själv älskar, och inte som en fantasilös efterapning likt vilken poplåt som helst.