Man kan inte ångra sig

Bland det sista kirurgen sa i våras när jag träffade honom och han informerade om mastektomin var: ”…och när vi väl tagit bort brösten kan vi inte sätta tillbaka dem”. No shit! Tänkte jag med ett brett flin i tron om att det var ett sorts skämt, jag tyckte i alla fall att det lät roligt, men hejdade mig när jag såg hans allvarliga min. ”Är det verkligen nån idiot som trodde att de skulle kunna sy fast tuttarna igen?” tänkte jag istället. Förlåt, men det kändes bara så främmande. Jag menar, om man mot förmodan skulle sakna brösten sen får man väl stoppa en bh med något eller operera in silikon under huden i värsta fall. Amputerat kött brukar i allmänhet inte vara så lätt att sätta tillbaka. Framförallt inte efter att det slängts i slaskhinken och kanske hela vägen till avskrädeshögen. Förlåt igen för mitt kanske vulgära språk, men i verkligheten finns inga förmildrande omständigheter. Gjort är gjort.

Idag fick jag rådet att inte bara låta kroppen läka utan också låta det hela sjunka in mentalt. Det må så vara att jag förberett mig i flera år på den här operationen; men man är aldrig riktigt beredd på något så oåterkalleligt som ett kirurgiskt ingrepp. Jag kan ju inte ångra mig efteråt!

Jag vet att en del transpersoner finner det oerhört provocerande att man ens antyder minsta förekomst av risk för ånger i samband med könskorrigerande vård. Det kanske uppfattas som lite nedlåtande, lite som om man inte är betrodd att veta sitt eget bästa eller vad man håller på med. Själv ser jag det som en form av omtanke, i mitt fall helt klart välmenande på alla sätt och vis. Men en del kanske får höra det i form av ett sorts hot eller aggressiv varning- bäst för dig att du vet vad du gör, för det är permanent och du kan inte ångra dig!

Visst kan man ångra sig men det många i ångrar i så fall är oftast operationsmetod, kirurg, att man gick med på en sterilisering/kastrering för några siffrors skull fast man egentligen ville ha biologiska barn, och givetvis vissa eventuella komplikationer till följd av en operation som till exempel inflammationer och infektioner, nekroser (vävnadsdöd), känselbortfall och fula ärr med mera. Att ångra själva könskorrigeringen är mera sällsynt men visst händer det också.

Tyvärr är det ofta just de där sällsynta fallen man syftar på när man upplyser någon om att det inte går att ångra sig. Man tänker precis det som kirurgen varnade mig för: man kan inte sätta tillbaka de bröst man en gång skurit bort! Det man är rädd för är att även om jag säger att jag vet det så kommer jag inte fatta det, på riktigt, förrän efteråt. När det är försent. Och hur många gånger jag än skulle framhäva att jo, jag vet precis vad jag ger mig in på så kommer man le vänligt och nickande säga att ja, det gör du säkert. Nedlåtande kanske, men det är fortfarande bara av omtanke.

Amputationer är otäcka saker. Det är barbariskt och vulgärt, en brutal stympning av kroppen som är både fysiskt och psykiskt smärtsam. Det väcker känslor av obehag, ibland rent av avsky, men också medlidande. Ska du operera bort brösten? (aj, nu gjorde det ont i mina egna bröst) du är modig som gör det här, men jag hoppas du vet vad du gör.

Medlidande. Omtanke. Alltså, man kan inte begära mer än vad som är rimligt av folk. Som transperson måste man ta hänsyn till människans begränsningar. De vet, de förstår att en female-to-male inte vill ha några små fasta, stora tunga, slappa platta taxöron till bröst och att vi istället vill ha bröst och bringa som en karl. För att få det måste vi göra en bröstamputation. För dem ett mycket negativt laddat ord som är synonymt med stympad. Även om det så sker frivilligt. Också om man tänker på det som att ta bort cancertumörer som riskerar att förkorta ens liv, eftersom bröstcancer är en mycket obehaglig tanke i sig. Vi kan inte begära att de ska känna annorlunda för vår operation som för en ofrivillig mastektomi, även om de känner till våra orsaker. När känslorna väl är väckta är det svårt att påminna sig om att för en female-to-male är det ingen förlust att avlägsna lite bröstvävnad och överflödig hud eftersom handlingen är så tätt sammankopplad med de egna känslorna inför bilden man automatiskt gör sig av att själv ligga där under kniven. I det läget är det svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att frivilligt slänga sitt eget kött och blod i slaskhinken. Så de utgår känslomässigt från att man som transperson inte riktigt vet vad man gör, eftersom de inte har egna erfarenheter av de känslor vi har. Det är få förunnat att kunna tänka utanför sina egna erfarenheter och förnimma känslor de aldrig själva har upplevt på riktigt, eller sätta sig över sina egan känslor fast man egentligen vet att de inte är relevanta i sammanhanget och då är det också svårt att ge en mer (för en transperson) begriplig respons. Medlidandet, omtanken och ibland ”syndomtycket” är djupt medmänskligt och välvilligt i de flesta fall; inte menat som nedlåtande. I alla fall är det så mina erfarenheter, och tolkningar av dem, ser ut. Jag antar att jag haft tur.