Igår var det precis en vecka sedan operationen. Bandaget (som är självhäftande) kliar och stränar men jag kan sträcka armarna åt alla håll och kanter utan att känna någon smärta. Vissa områden ömmar om man petar men annars känns allt så mycket bättre än förväntat. Jag vågar fortfarande inte lyfta riktigt tungt. Läkaren sa att så länge det inte gjorde ont var det bara att lyfta på, gjorde det ont skulle jag släppa och vänta ett par dagar innan jag försökte igen. Men, rycker jag tag i nåt riktigt tungt som inte är bara att släppa så kanske man överanstränger något. Bättre att ta det säkra före det osäkra. Till helgen tänker jag i alla fall ta bort bandaget; då har jag väntat länge nog!
"...de känns som vilken mild missbildning som helst som man annars åtgärdar slentrianmässigt, typ utstående öron eller simhud mellan fingrarna. Inte heller särskilt nödvändiga ingrepp men helt accepterade. Skillnaden är väl kanske det symboliska värdet i bysten. Bröst är ju liksom kvinnans varumärke, och det är väl klart att jag är mycket väl medveten om det och att det är ett faktum som påverkat mitt beslut. Hm."
Nu är det dags att utveckla den tanken. Bröst för mig som ftm är bara en mild missbildning i den bemärkelsen att det borde åtgärdas med samma självklarhet som de exempel jag gav. I själva verket är de, var de, lika livshotande som cancersvulster; ett par tickande bomber som med största sannolikhet skulle förkorta mitt liv betänkligt om någon med befogenhet sagt nej till operationen. Men varför? Vart kommer de starka känslorna ifrån? Inte är det för att bröst skulle vara ett kvinnligt varumärke, alltså det som betraktas som höjden av kvinnlighet. Det är bara en ytterst liten del av det hela, som visserligen absolut legat till grund för mitt beslut att operera bort dem, men knappast en avgörande del i den grunden. Så vad är det då? Vad var så hemskt med mina ganska söta små bröst som knappt fyllde en A-kupa? Det finns risker med operationer, framförallt under narkos. Hade det då inte varit bättre om jag pratat med någon som kunde lära mig älska min kropp som den skapades? Leva som man fast helt och hållet med en kvinnas kropp. Problemet med det är att om min kropp ser ut som en kvinnas kan jag aldrig gå på offentliga badhus utan att väcka uppmärksamhet; jag kan aldrig bara vara i det vanliga samhället eftersom könsuttrycket och könsidentiteten är så viktig att främlingar kan komma fram och kräva att få veta vad man egentligen har för kön, vad man egentligen heter och så vidare. I dagens samhälle finns inget som heter ”sköt dig själv och skit i andra” när det gäller just det avseendet och valde jag att leva som karl utan några som helst könskorrigerande åtgärder måste jag också vara beredd på att kämpa för min rätt att behandlas som en helt vanlig man men förmodligen utan att lyckas. Det skulle krävas enormt mycket kraft och energi av mig att klara av det, att stå upp mot alla välmenande eller inte så välmenande medborgare som känner ett tvång att tillrättavisa alla sorters könsöverskridare. Jag har inte den styrkan. Eller viljan. Jag behöver inte ha det heller, även om jag länge önskade att jag hade det.
Men samtidigt kan jag inte påstå att det var därför jag gjorde den här operationen. För att undvika frågor från främlingar, för att kunna vara en kille i mängden. Det är ju inte så ofta jag umgås med ”mängden”. Problemet var att jag inte ens kunde se mig själv i spegeln. Visst tittade jag men var humöret fel kände jag avskyn välla upp i halsen som galla och tårarna stiga. Sviken av min egen kropp hatade jag den, eller vissa delar, om jag tillät mig känna efter. I rätt sinnestämning såg jag utan att se. Då fokuserade jag enbart på de delar som såg någorlunda maskulina ut och förträngde resten, liksom retuscherade mig själv. Det är påfrestande och man kan inte göra det hur länge som helst. Så småningom bryter alla känslorna igenom fördämningarna. Jag vill vara snäll mot mig själv och bespara mig den ansträngningen som det innebär att hela tiden korrigera bilden av mig själv. Både bilden av den fysiska verkligheten i spegeln och den som finns i mitt huvud. Den senare må vara inbillning eller vad du än vill kalla det men den är mer beständig än min kropp. Den är ett ideal och precis som med alla andra ideal man har finns det vissa saker man kan uppnå och andra som är helt fysiskt omöjliga att åstadkomma. Hur ett ideal uppstår är ju svårt att säga och som transsexuell har man ju en väldigt speciell idealbild i det att man ser sig själv med motsatt kön i förhållande till sin fysiska kropp. Jag kan inte svara på varför det är så och jag erkänner villigt att det på många sätt liknar tillstånd som exempelvis anorexia neurosa. Man ser en sak medan verkligheten är en annan. Skillnaden är att en anorektiker måste lära sig att bortse från rädslan om att bli fet eller vanföreställningen om att vara fet och äta ändå för att överleva, medan en transsexuell istället måste bejaka sin inre bild och förändra kroppen för att matcha den i syfte att överleva. Jag vet inte varför det är så. Men den nakna och banala sanningen är den att jag har opererat bort mina bröst därför att de inte stämmer överens med hur min hjärna anser att min bröstkorg borde se ut. Jag har gett upp om att försöka resonera med hjärnan om hur verkligheten egentligen ser ut när man har xx-kromosomer och anpassa mig efter det. Det gjorde mig bara olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar