Naiv cyniker

(Bilden föreställer till vänster Steve Jobs som var med och grundade företaget Apple Inc som gör svindyra och superbraiga datorer och telefoner med mera samt fört fram tekniken i rasande fart; till höger ser vi svältande barn som varit högaktuella den senaste tiden. Texten lyder: 1 person (Jobs) dör- 100 miljoner gråter, respektive; 1 miljon (svältande barn) dör- ingen gråter)

När jag först såg den här bilden på Facebook drogs mungiporna upp i ett litet leende, möjligen cyniskt. Jag bestämde mig för att dela med mig av den i min egen logg eftersom jag tyckte den var kul på ett ironiskt eller kanske sarkastiskt vis. Ja, kul. Inte för att jag tycker det är roligt när människor dör, vare sig det är i västvärlden eller i Afrika, barn eller vuxna. Det var budskapet som roade mig.

Nu visade det sig att budskapet inte var så himla enkelt som jag först trodde.

Till att börja med tänkte jag inte på att det finns människor som verkligen ser upp till den här snubben och bokstavligen är ledsna för att att han inte finns längre. Och då menar jag inte bara hans närmaste familj och vänner. Något jag ofta glömmer bort är att väldigt många människor har förmågan att investera väldigt mycket tid och energi och framförallt känslor för personer de aldrig träffat därför att de gjort något speciellt som berör dem. Det är klart att man sörjer något eller någon man lagt mycket känslor och engagemang på. Så naturligtvis blir en del upprörda om man ställer internationell sorg för en viss person mot vad som verkar vara total likgiltighet för lidandet hos miljontals människor. Det är ju inte ens samma sak! Steve Jobs är en stor inspirationskälla vars uppfinningsrikedom och visioner påverkat oss dagligen. De otaliga namnlösa som dör varje dag är inte en del av vår vardag och kan därför inte väcka lika starka känslor hos oss även om vi tycker att deras lidande är fruktansvärt.

Naturligtvis. Vi skulle gå sönder om vi sörjde alla dessa svältande barn på samma sätt, som enskilda individer. Jag klandrar ingen för det. Gör bilden det? Om man tolkar den bokstavligt så ja, det gör den. Det tänkte jag aldrig på heller. Jag tänkte inte så mycket alls på den till att börja med utan tyckte uppenbarligen att den var lustig på något sätt. Hur är svårt att säga, men om jag nu ska försöka ge mig på en tolkning så tolkar jag den snarare politiskt:

Det jag ser är Steve Jobs som en vit, västerländsk man, kapitalist (entreprenör/företagare) som välsignat konsumtionssamhället med dyra tekniska leksaker (lyser föraktet för tekniska prylar igenom? Förlåt mig) för egen vinning och skaparglädje- och människor sörjer honom som vore han ett helgon. Att mörkhyade små barn i tredje världen svälter till döds på grund av fattigdom samtidigt som vi spenderar dyra pengar på prylar kanske är helt ovidkommande i sammanhanget? De svälter samtidigt som enskilda individer både där och här lever lyxliv, oftast på andras bekostnad- och då syftar jag inte enbart på Jobs personlighen. Han är bara en symbol i sammanhanget, en ikon för den vardag vi lever i. En vardag där vi prioriterar vår egen bekvämlighet i första hand.

Vilket är helt naturligt. Det är liksom ett grundläggande karaktärsdrag i varje levande varelse, inte bara hos människan. En överlevnads instinkt. Den funkar bra för jägare och samlare. Funkar nu också i och för sig, men med stora onödiga orättvisor som följd. Ja, onödiga för många går att göra något åt. Kan man inte självmant sätta sig över sina basala instinkter kanske samhället får tvinga en- skatt är ett klassiskt exempel på det. Nej, det är inget felfritt system- pengar hamnar i fel fickor ändå. Men i en perfekt värld skulle ingen ha mer pengar and vad de rimligen behöver för en skälig levnadsstandard (vad som är "skäligt" får vara hypotetiskt så länge) och överskottet skulle först och främst gå till det egna samhället; skola, sjukvård, infrastruktur, rättsväsende o.s.v. Sedan skulle överskottet i varje nations sammanlagda intäkter gå till bättre behövande länder och projekt runt om i världen för att förbättra levnadsstandarden generellt, globalt. Ingen enskild person behöver ha mer pengar än nödvändigt.

Ja, det är en naiv idé kläckt av mången vänstervriden hjärna. Det finns alltid människor som inte kan ta hand om sig själva och sin ekonomi som på något sätt måste tas om hand av samhället- vilket är dyrt. Alla människor har olika prioriteringar i livet som gör deras tillvaro meningsfull- som har olika prislappar. Det finns alltid människor som gladeligen går över lik för att få det de vill ha själv- och sabboterar hela systemet. Och även om alla skulle vilja uppnå samma lyckliga utopi så har vi alla olika idéer om hur man ska göra för att ta sig dit- vilket leder till konflikter. Cynikern i mig inser mycket väl att en sådan stor reformering av världsordningen på förhand är dömd att misslyckas- framförallt då det innebär att många, många människor måste sänka sin levnadsstandard betydligt för att ens en bråkdel av världens totala befolkning ska få en större andel personer som lever på tryggt avstånd från svältgränsen. Omöjligt. Ja, faktiskt. Det kommer alltid att finnas människor som svälter och far illa; så naiv är inte ens jag. Jorden kommer aldrig att bli ett paradis. Ja, inte så länge det finns pengar att tjäna.

Men själv har jag inte ens donerat växelpengar till världens svältande barn. Det tänker jag inte göra heller. Möjligen att jag köper någon produkt där en del av summan går till något trevligt välgörande ändamål; gynna de företag som tar initiativ till solidaritet. Jag är minst lika självisk som någon annan och vill spara mina pengar till både nytta och nöje för egen del. Så kanske ska jag bara hålla käften och roas av provocerande bildretorik bäst fan jag vill men göra det i tystnad. Jag har ingen rätt att peka finger. Men det har jag å andra sidan inte påstått att jag gör heller.