Det kanske blir nåt...

I helgen blev jag klar med mitt första avslutade utkast till min transitionsberättelse. Jag har börjat på flera stycken av sånna men aldrig tidigare kommit till avslut. Och det är nu det verkliga arbetet börjar. Att komma till någon form av slut på skiten var kämpigt nog men den här versionen har skrivits på bara några månader; började kanske i slutet på oktober tror jag och har flödesskrivit sedan dess. Vilket också lämnar en del övrigt att önska... Utan struktur blir det lätt förvirrat, men eftersom jag aldrig lyckades bestämma mig för någon viss organisation av texten, alltså vilken ordning jag skulle berätta vad, hur eller ur vilka aspekter och vad som kunde tänkas vara "det rätta" att berätta gav jag tillslut upp och bara skrev det jag kände för. Resultatet? 75 plus sidor som jag misstänker är fulla av felaktigheter, känsligheter som inte bara berör mig, upprepande svammel av samma saker som förmodligen är mest intressant för mig själv och inte till någon hjälp eller uppmuntran för någon annan (som är den officiella anledningen till att jag vill skriva den här berättelsen). Jag tänker ändå ge den en chans. Trots att jag har en stark känsla av att det är tvunget med drastiska åtgärder för att få ordning på det hela; nämligen att bokstavligen klippa och klistra...

Jag får ingen överblick annars. Känns väldigt primitivt men datorn har trots allt sina begränsningar. Jag behöver ett helt golv att sprida ut mig på så att jag ser vart jag hakat upp mig och tar om sammma sak om och om igen och vart jag på nytt tagit upp något jag redan tidigare skrivit om. Sedan tillkommer en innehållsanalys som jag förmodligen lär behöva hjälp med att avgöra vad som är okey att berätta och vad som bör hållas för mig själv. Lite irriterande men konstigt nog känner jag mig också ganska ivrig och förväntansfull inför att sätta igång med det. Att skriva är ju lite som att skulptera eller måla med litterära verktyg; man måste ha rätt former och färgsättning för att få fram rätta känslan och djupet oavsett vad man sedan har för stil.

Att det sedan är oerhört förmätet och egotrippat av mig att tro att någon skulle vilja läsa mitt krafs eller till och med få ut något av det är tvivel som på sätt och vis hör till. Om jag inte hade dem varför skulle jag anstränga mig för att göra det så bra jag någonsin kan? Jag VILL berätta; jag behöver göra det och kanske, kanske kan det hjälpa någon annan också- men ingen är tvingad att läsa.