Söderhamns Pride

Efter femton timmar på jobbet var jag för trött för att våga köra och stupade i säng efter att ha fått skjuts hem av en arbetskamrat. Vad händer då? Mamma skickar sms om att jag ska kolla mejlen.

- Imorgon, svarar jag.

- Det är Pride i Söderhamn! skriver hon.

- Jaha? svarar jag, tråkig som jag är.

- Kolla din mejl!

- Nej, i morgon; jag är för trött.

- Men det är intressanta föreläsningar!

...

- Jaja, jag kollar väl då...

- ...och bokar tågbiljett...

Jag hade inte tänkt åka hemifrån (speciellt inte på fredagen efter en så lång torsdag) eftersom jag måste panikplugga men vad gör man inte för mamma- och Buck Angel? Så vi möttes upp på Söderhamns tågstation, jag en halvtimme sen eftersom de var tvungna att starta om hela datasystemet på tåget när vi skulle åka från Uppsala, så vi hann inte äta lunch innan som vi tänkt. Dessutom fanns inte "Strykjärnsparken" på kartan eller google maps, där pridetältet skulle stå, så vi gissade och gick upp på Östra berget men där var det någon form av familjens dag- bara en massa ungar och deras vuxna. Typiskt oss att inte hitta dit vi ska. Eftersom vi missat lunchen och det såg ut som att vi skulle missa Buck Angel också- vilket är missöden som inte går så bra ihop med min mors låga blodsocker- föreslog jag att vi skulle köpa glass innan vi gick ner på stan och passade då på att fråga vart pridetältet kunde tänkas vara. På stan (såklart) gick inte att missa för det var ett stooort tält. Okej, men vart på stan? undrade mamma och innan de hann svara började hon ifrågasätta den dåliga vägbeskrivningen på planscherna och den dåliga annonseringen överhuvudtaget med det upprörda och lite "lätt" anklagande tonfallet hon får (som är typiskt för den här släkten, framförallt när blodsockret är lågt). Eftersom det inte är cafeteriapersonalens fel gjorde jag en lugnande handrörelse till mamma och medan den ena ursäktade sig å Söderhamns vägnar för den dåliga skyltningen nämnde den andra "hamngatan" och jag tackade vänligt för glassen och hjälpen.

Vi gick ner på stan. Bredvid ån finns en bred gång- och cykelbana som var relativt vältrafikerad; de flesta gick nedströms mot vad som kändes som "centrum". Gatan hette inte Hamngatan men jag fick syn på en person som kunde tänkas vara en ung transperson eller tomboy och tyckte att vi skulle följa henom för att se vart vi skulle hamna. Mamma trodde att vi gick mot nationaldagsfirande men om vi inte vet vart vi ska spelar det ingen roll vilken väg vi tar, tänkte jag. Det dröjde dock inte länge förrän vi såg ett stooort vitt avlångt tält på en liten gräsplätt invid ån. Ingen skylt kallade denna gräsplätt för "strykjärnsparken" men det fanns en hel del färgglada och stolta människor där. Det visade sig att vi kommit precis i tid till Buck Angels framträdande på Söderhamns pride.

Det var intressant och en rörande berättelse han kom med. Jag är väldigt glad att jag föddes när jag gjorde och tacksam över att de enda hinder jag mött i min transition är de jag själv stått för. Det finaste var att så många äldre och medelålders personer med ett hetero/cis-uttryck var med i publiken och applåderade lika hjärtligt som alla andra. Landsbygden behöver inte vara så trångsynt som man kan tro.

Vi hade velat stanna och lyssna på de afrikanska gästerna också men eftersom vi missat lunchen och jag fått för lite vila från dagen innan och kände mig lite lätt "berusad" på grund av detta och säkert hade vätskebrist också åkte vi till Bollnäs för att äta och besöka min bror och hans tjej. Jag hade inte planerat det men tillslut blev jag kvar hela helgen med föräldrarna- på villkoret att jag pluggade ändå. Så jag satt hela lördagen och skrev och skrev och skrev innan jag skickade in. Får se till veckan om jag hinner rädda min studieplats...