Konsten att energispara

När man, som jag, är extremt beroende av rätt energi för vissa aktiviteter har det varit viktigt för mig att hitta sätt att reglera och fördela energin på så att det finns tillräckligt för det man vill göra. Det kräver lite träning och mycket medvetenhet om vad som tar energi, när man är som känsligast och hur man förebygger.

Jag går alltid på energisparläge med minsta möjliga ansträngning för bästa resultat vilket ger ett lugnt och metodiskt arbetssätt i vad jag än gör. Det kanske tar lite mer tid för mig att göra vissa saker och jag hinner inte med lika mycket i jämförelse med högenergiska personer men det viktigaste blir gjort och ofta ganska bra. Jag lägger i en extra växel i nödsituationer, enbart, för att inte bränna motorn i förtid och om någon försöker driva på för hårt drar jag i handbromsen.

Tillslut lär sig även omgivningen att respektera och uppskatta det eftersom man fungerar bättre då. Till och med så pass att de kan påminna en ;)

Uppdraget: köra bil 16.00 från Ljusdal till Enköping (328 km).
Problemformulering: 1. jag blir trött av att köra bil i allmänhet men i synnerhet på vältrafikerade vägar pga alla intryck 2. jag är vanligtvis eftermiddags- och kvällstrött
Konsekvensanalys: att vara trött och köra bil är en dum idé oavsett tidpunkt, att göra det när risken för trötthet är som störst är inte omöjligt men en utmaning
Åtgärd: gå upp tidigt (06.00) och ta tupplur mellan 13.30-14.30 i förebyggande syfte samt acceptera förekomsten av extra pauser under körtiden

Faran i att jämföra sig med idealbilden av sig själv är att man gärna förnekar sina egna brister. Jag vill gärna tro att jag har förmågan att köra 30 mil non stop, minst. Hittills har jag inte lyckats med det ens tidigt på morgonen men ibland pressat på längre än jag kanske borde för att jag så gärna vill.

Det är inte okej att känna sig klibbig i ögonen och plötsligt tappa huvudet. Nej. Aldrig. Någonsin. Men det har hänt. Det händer också, oftast efter jobb, att jag är trött men samtidigt uppvarvad vilket gör att jag inte nickar till men däremot tar onödiga risker för att jag inte längre har tålamod att vänta in eller tillräckligt med fokus för att ta in all information i trafiken. Men då är jag farlig även som gångtrafikant och det värsta är att jag då ofta också är för trött för att orka bry mig...

Självmedvetenhet är ett viktigt vapen här, att göra sig medveten om vad man egentligen har för kapacitet och inte vad man tycker att man borde ha. Gäller det mesta i livet. För att skydda mig själv och andra har jag lärt mig känna igen tidiga tecken på trötthet, vilka situationer som leder till trötthet och vilka intervaller av vila och aktivitet jag behöver för att hålla balansen. Det lyckas inte alltid men jag tror att det hittills har räddat mig från utbrändhet. Jag vet inte hur jag har lärt mig det (var det kanske när jag höll på att köra in i en lastbil och bara konstaterade faktum utan att varken bli rädd eller göra något åt det och det som räddade mig var att jag satt i en trafikskolebil...?) men det verkar som att fler behöver lära sig det i samhället idag. De som vill stressa och pressa sig själva tills de blir farliga för sig själva och andra bör göra det enbart på egen risk istället för att låtsas som om det är något eftersträvansvärt att hoppa över vilan. Problemet är ju att när man vill vara "bättre" än man är missar man de viktiga tecknen och behöver lite hjälp med en påminnelse, eller rent av regler för hur långt man får köra innan vila.