De flesta transpersoner får kämpa som f-a-n bara för att komma till ett utredningsteam. Allt jag behövde göra var att vända mig till studenthälsan på Uppsala universitet (januari 2009) som hänvisade mig till den psykolog transteamet använde för sina utredningar. Istället för att skicka mig till dåvarande chefsläkare för inskrivning i utredning, som är den vanliga ordningen, bestämde psykologen sig för att göra de sedvanliga testerna med en gång (sommar/höst 2009) och sedan skicka mig till chefsläkaren som då sa att min utredning rent formellt inte kunde betraktas som påbörjad förrän då (vinter 2009). Detta skulle innebära att jag måste vänta att helt år innan det kunde bli tal om hormoner. Jag var beredd på det och kände mig inte speciellt besviken- för det är ju vad man får höra hela tiden att det är så otroligt svårt och kämpigt att komma någon vart utan man får vänta i hundra år på allt. Men läkaren trodde tydligen att jag var förkrossad (fördelen med att ha poker face är att folk läser in saker som "borde" finnas där men som inte gör det- nackdelen är ju att det kan slå åt andra hållet också). Tre månader senare fick jag klartecken för hormoner (mars 2010). Med andra ord var min utredning klar på mindre än ett år. Räkmacka de Lux.
Så mitt dåliga samvete för att jag glidit igenom nålsögat som en oljad blixt tvingade mig att byta namn innan testosteronet fast jag egentligen ville vänta tills jag tveklöst passerade som en vanlig kille. Jag ville inte vara en öppen transperson, jag ville leva stealth som det heter, och gå under radarn. Det också gav mig dåligt samvete eftersom jag har många (ofrivilligt?) öppna transpersoner att tacka för att den här sortens resa över huvud taget är möjlig. Att då gömma mig var väl otacksamt? Jag måste också ta en del av smällen att inte passa in i cis-normen (som om jag någonsin gjort det).
Ironiskt nog visade det sig att jag tillhör undantagen av transmän- där testosteron inte påverkar mina anletsdrag och därför lever jag i samma verklighet som många transkvinnor gör och tvingas vara "öppet" trans vare sig jag vill det eller inte. Det var nog bra att jag inte visste det innan eftersom det var hoppet om att se manligare ut som jag bokstavligen levde på då.
Inte världens bästa bild, men tavlan föreställer mitt nya tilltalsnamn Gabriel i svart kalligrafi och mitt gamla namn, Therese, som en grå skugga. Konstnären är min kusin Marlene Sixtensson och jag fick den i gåva när jag hade mitt namnbyteskalas på sommaren 2010. Då hade jag också fått min första spruta med T, idag använder jag gel (här "äts" inga hormoner, dåligt för levern ;)
Det här med namn är ganska klurigt, och viktigt, för de flesta transpersoner. För tio år sedan hade jag aldrig hört talas om "dödnamn" men det är ett vedertaget begrepp bland unga transpersoner idag. Dödnamnet är vad de fick tillsammans med det juridiska könet då de föddes och förknippas med mycket smärta och ångest. Jag vet inte om jag använt det om det funnits på "min tid" för även om jag tyckte livet var tungt då har aldrig upplevt så starka känslor för mitt eget gamla tilltalsnamn att "dödnamn" skulle kännas passande- trots att Therese är så uppenbart feminint. Det här med könskodning har inte slagit igenom hos mig. Jag förstår hur det funkar och är definitivt inte könsblind men köper det inte utan upplever att namn och kläder, leksaker och andra prylar är neutrala tills man bestämmer något annat. För de flesta andra verkar det vara tvärt om, och det anpassar jag mig efter. Jag har dock väldigt svårt för den aggressiva tonen i ordet dödnamn. Jag kan förstå att man kanske "vill dö" varje gång det namnet används mot ens vilja, eller kanske döda den som använder det, men det är ju också en väldigt aggressiv signal om att det föräldrarna döpte en till i god tro är "oförlåtligt"; ett namn som dödar eller ska dö? Det är ju bara min tolkning av ordet förstås, men nog kan jag förlåta mina föräldrar för att de trodde jag var en vanlig flicka och jag tycker att man gott kan fortsätta namnge barn efter sannolikheten att de är cis, som ju är vanligare, därför att det alltid kan ändras senare- precis som en del väljer att byta namn när de gifter sig eller av andra orsaker. Namn är bara symboler för vilka vi är, varit eller vill vara och de kan ändras i olika skeden av livet. Därför har jag istället valt att behålla Therese som ett andranamn eftersom det var jag i drygt 23 år. Utan de åren hade jag inte varit samma människa och med tiden har jag insett att det liv man får är det liv man måste lära sig leva med och göra det bästa av. Acceptera, älska och förändra utifrån de förutsättningar man har.
Ironiskt nog visade det sig att jag tillhör undantagen av transmän- där testosteron inte påverkar mina anletsdrag och därför lever jag i samma verklighet som många transkvinnor gör och tvingas vara "öppet" trans vare sig jag vill det eller inte. Det var nog bra att jag inte visste det innan eftersom det var hoppet om att se manligare ut som jag bokstavligen levde på då.
Nu har jag varit Gabriel Anakin Therese i hela tio år.
Inte världens bästa bild, men tavlan föreställer mitt nya tilltalsnamn Gabriel i svart kalligrafi och mitt gamla namn, Therese, som en grå skugga. Konstnären är min kusin Marlene Sixtensson och jag fick den i gåva när jag hade mitt namnbyteskalas på sommaren 2010. Då hade jag också fått min första spruta med T, idag använder jag gel (här "äts" inga hormoner, dåligt för levern ;)
Det här med namn är ganska klurigt, och viktigt, för de flesta transpersoner. För tio år sedan hade jag aldrig hört talas om "dödnamn" men det är ett vedertaget begrepp bland unga transpersoner idag. Dödnamnet är vad de fick tillsammans med det juridiska könet då de föddes och förknippas med mycket smärta och ångest. Jag vet inte om jag använt det om det funnits på "min tid" för även om jag tyckte livet var tungt då har aldrig upplevt så starka känslor för mitt eget gamla tilltalsnamn att "dödnamn" skulle kännas passande- trots att Therese är så uppenbart feminint. Det här med könskodning har inte slagit igenom hos mig. Jag förstår hur det funkar och är definitivt inte könsblind men köper det inte utan upplever att namn och kläder, leksaker och andra prylar är neutrala tills man bestämmer något annat. För de flesta andra verkar det vara tvärt om, och det anpassar jag mig efter. Jag har dock väldigt svårt för den aggressiva tonen i ordet dödnamn. Jag kan förstå att man kanske "vill dö" varje gång det namnet används mot ens vilja, eller kanske döda den som använder det, men det är ju också en väldigt aggressiv signal om att det föräldrarna döpte en till i god tro är "oförlåtligt"; ett namn som dödar eller ska dö? Det är ju bara min tolkning av ordet förstås, men nog kan jag förlåta mina föräldrar för att de trodde jag var en vanlig flicka och jag tycker att man gott kan fortsätta namnge barn efter sannolikheten att de är cis, som ju är vanligare, därför att det alltid kan ändras senare- precis som en del väljer att byta namn när de gifter sig eller av andra orsaker. Namn är bara symboler för vilka vi är, varit eller vill vara och de kan ändras i olika skeden av livet. Därför har jag istället valt att behålla Therese som ett andranamn eftersom det var jag i drygt 23 år. Utan de åren hade jag inte varit samma människa och med tiden har jag insett att det liv man får är det liv man måste lära sig leva med och göra det bästa av. Acceptera, älska och förändra utifrån de förutsättningar man har.
2010
2020
Vi kanske bara får en chans.
En hel del är sig likt trots att det gått ett helt decennium. Jag ser något äldre ut och jag hoppas åldern ska göra mer för mitt utseende än vad testosteronet gjort. Nu är jag inte längre "bara" en bildestet utan också uska och beteendevetare. Istället för bara ett timjobb (som personlig assistent) har jag nu två till (på hospice och på gruppboende)- men jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Det gör inget. Jag önskar inte längre vara född med en annan kropp, jag hatar inte det liv jag fick och sörjer inte de förutsättningar jag inte har. Det här är vad jag har att jobba med och det är okej. Alla har sin egen livsresa och vi vet inte vad som är meningen med den men den är vår att göra vad vi vill med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar