Daglönare

Redan innan examen för ett år sedan började jag söka jobb och trodde det skulle bli skitlätt nu när jag också är beteendevetare. Tjohejdu- söker man HR och administratörsjobb som jag gjorde vill de att man ska ha jobbat med det i 3-5 år redan. Ja, erfarenhet är ju bra men hur ska man få det utan att få jobba?

Jaja, tillslut gav jag upp. Orkade inte. Försökte ett tag att få ut A-kassa men insåg dels att har man sagt upp sig själv från ett fast jobb blir man spärrad i sex månader, dels att det var alldeles för mycket papper att skicka in för att bli beviljad och dels att man måste vara inskriven på AF och skriva dagliga rapporter om sitt jobbsökande- trots att man betalat in till den där jävla försäkringen för att kunna vara arbetslös ett tag utan stress och press!

Nej, så funkar det ju inte när en är löneslav på arbetsmarknaden. Att arbete gör en fri är ju samtidens största lögn. Arbete, speciellt låglönearbete, håller dig fast i den ständiga stressen över att ha pengar till mat och hyra. Det är allt annat än frihet. Och den som påstår att man då har valt fel jobb kan slänga ner hela sig i soptunnan de stoppat huvudet i, för då kan de lika gärna säga att man valt fel familj. Det är strukturellt och statistiskt sett ovanligt att någon från arbetarklassen klarar av gymnasiet och dessutom läser vidare på universitet. Det beror delvis på den kultur och struktur man växer upp i inom familjen (exempelvis vilken typ av litteratur en har tillgång till under uppväxt, samt familjens stöd eller motstånd gällande studier som ofta föraktas som sillmjölkefasoner i arbetarsammanhang), delvis rätt och slätt på pengar. Trots möjligheten till CSN räcker det inte alltid och man kan behöva jobba samtidigt om inte närstående kan skjuta till. Tänk då hur det ser ut i länder där man måste betala sina studier själv. Så även villfarelsen att vi kan plugga oss fri är en stor fet lögn. Det är inte säkert man får något högre avlönat jobb för det. Trots min extra merit får jag inte mer än en ung uskas lön när jag jobbar som uska.

Så det är ett enormt privilegium att jag har så pass mycket på sparkontot att jag skulle klara mig typ två månader helt utan jobb och därför har kunnat vara timvikarie, eller daglönare, i ett helt år. En kort period hade jag tre timjobb men efter COVID-19 har jag hållit mig till ett av dem (men lustigt nog inte hört ett ljud från de andra i vilket fall) för att minska risken att jag sprider smittor till flera ställen om jag skulle bli smittad. Eftersom jag aldrig haft någon influensa och inte ens en vanlig förkylning sedan typ 2015/16 skulle jag bli förvånad om jag fick denna. Eller är det kanske då risken är som störst? Det beror ju på om mitt immunförsvar varit ovanligt starkt senaste åren eller om jag bara haft ovanlig tur så att det nu är otränat ;)

I vilket fall har jag efter höstens besvikelse och inledande oro och stress över om pengarna kommer räcka som timmis insett att jo, jag klarar mig tillräckligt bra varje månad även om jag inte kan lägga undan något till sämre tider när jag plötsligt stod med bara ett jobb. Dessutom drabbas min pension hårt av detta, men det är ett framtida problem som jag tror kommer lösas på ett av två sätt: 1. i bästa fall har vi basinkomst när jag blir pensionär som stöttar upp 2. i värsta fall har ingen pension därför att det ekonomiska systemet kollapsat och vi lever i en ny postapokalyptisk Dark Age. Det är ett framtida problem med andra ord som jag inte bekymrar mig så mycket för. Den dagen den sorgen.

Ska jag vara ärlig har jag nog blivit lite för bekväm som daglönare för mitt eget bästa (iaf om man antar att inget har förändrats till dess jag går i pension). Jag har ingen lust att gå tillbaka till en vanlig anställning där jag kan bli beordrad att jobba övertid utan hänsyn till mitt mående, även när det inte är epidemi/pandemikris. Jag vill inte heller jobba så mycket som dagens heltid (40h/veckan) för då har man ju fan ingen tid till sig själv. När ska jag då ha tid att sulla runt här hemma och pyssla på med bokhyllor, gamla och nya manus, Netflix och FB? Och vara supernöjd med tillvaron där jag själv kan bestämma när och om jag vill jobba. Där jag har makten över mitt liv och inte arbetsköparen.

Är jag lat? Kanske det, men man kan inte beskylla mig för att leva på bidrag iaf för det gör jag inte. Gav ju upp det där med att få tillbaka mina inbetalade pengar från A-kassan för att slippa stressen och pressen från AF. Då lever jag hellre sparsamt. Jag skulle snarare säga att det är smart för min hälsa att jobba det jag vill och kan istället för att leva som slav åt någon annan. Det kanske inte är hållbart i längden dock, iaf inte förrän vi infört basinkomst och inkomsttak så att folk inte kan bli lata mångmiljonärer på andras bekostnad. För är det några som är lata så är det folk som tjänar miljoner på andras arbete, på arbetare som inte får ut mer än att de klarar den här månadens hyra- om ens det. Det är inte bara lättja utan ett skoningslöst utnyttjande av andra människor. Precis som slaveri, fast värre, eftersom de flesta inte ens förstår att de är ofria slavar.

Kort sagt tycker jag om min nya livsstil där jag kan pula på i min egen takt men har också börjat längta efter mer kunskap och då passar det bra med plugg till hösten. Yrkesutbildning denna gång, till Arbetsmiljöingenjör. Snofsigt ska det låta. Återstår att se om det är så kul som det låter. Om inte går jag tillbaka till daglöneriet och slösökande av bättre avlönade jobb. Problemet är att jag har svårt att se hur jag ska orka jobba mer än typ 75% då jag behöver så mycket återhämtning från alla intryck på ett jobb bland folk. Ett jobb utan folk kanske vore nåt? Det kanske skulle passa mig lika bra som distansstudier, distansvänner och distansförhållanden. Faktum är att det här med att hålla sig hemma, med eller utan smittsamma virus, känns som något man var född till.