Nervöst

Jag är nervös. En gång i tiden var jag aldrig nervös och om jag mot förmodan kände ett oroligt bubbel i magtrakten tog jag det alltid som ett dåligt tecken. Mitt lugn var rubbat. Somliga påstår att det är bra att vara nervös, det skärper sinnena menar de. Jag förstår inte vad en orolig mage och kallsvett ska vara bra för. Jag kan inte äta och kläderna blir dyngsura på några sekunder, jag irrar med blicken och kan inte koncentrera mig på vad folk säger. Och att först sitta tyst med sammanbiten min för att sedan spricka upp i ett fåraktigt artigt leende om någon får för sig att ”rädda” mig från isoleringen är inte heller särskilt fördelaktigt, tycker jag. Det hade väl gått ann att vara nervös och orolig om jag levde i en grotta och en sabeltandad tiger närmade sig. Om jag inte kan äta och magen gärna gör ifrån sig lite onödig vikt springer jag snabbare, men skräcksvett lär inte vara lika bra, fast min irrande blick kanske upptäcker faran innan den får korn på mig och jag kan sätta mig i säkerhet. Detta är ju dock inte en fullt lika bra reaktion på stress i dagsläget. Jag har inte ens någon anledning att vara nervös, som mamma påpekade, eftersom orsaken till nervositeten inte är en realitet än. Jag har inte börjat plugga än så jag vet inte hur hårt det är så att jag kan göra en bedömning av hur jag kommer klara det. Usch, jag avskyr att plugga. Men vad jag hatar än mer är att träffa ett gäng nya människor som jag inbillar mig är i ungefär samma ålder som mig och därmed farliga och fullständigt obegripliga som dessutom ska göra samma sak som jag – konkurrens. Uppropet ska väl inte vara så farligt för då måste jag inte prata med någon men dagen efter är det en träff med de som går andra året för de vill lära känna oss nya…måste jag gå på det? Då har jag verkligen press på mig att vara social för kommer en överhuvudtaget dit signalerar en att en är intresserad av att aktivt ta kontakt. That’s not my m.o.

Men som mamma påpekade finns det ingen anledning att oroa sig för sånt innan jag faktiskt måste ta itu med det. Jag får helt enkelt förtränga framtiden en aning. Men kanske är det inte bara de här uppenbara sakerna som oroar. Det kan nog också vara så att jag varit sysslolös alldeles för länge och har blivit lite bekväm. Jag måste ju faktiskt planera lite matlagning när jag väl kommer till Uppsala om jag inte tänker äta ute eller på skolans matsal varje dag. Att inte ha några förpliktande uppdrag i andras tjänst (jobb) är helt enkelt inte bra för mig då jag inte har någon självdisciplin eller motivation. Jag får väl slå på nyfikenhets filtret och se fram emot förändringarna istället för att vara rädd för dem.. kanske lättare sagt än gjort.