Igår skulle jag ha varit på fest. En kille i klassen bjöd oss allihop hem till honom och jag tänkte att jag måste ju gå eftersom jag håller mig till mig själv i klassen och svarar bara på tilltal utan att själv ta kontakt, så för att inte verka som att jag total dissar dem eller är helt antisocial kände jag mig tvungen att dyka upp. Inte för att jag inte ville egentligen, och det är det som är konstigt. Jag kände faktiskt för att gå på en fest där folk antar att jag är helnykterist sedan jag påstått att jag ”inte dricker” och kanske fortsätta spela på det eller säga som det är. Och jag valde till och med att ta på mig lite mer lediga kläder istället för de svarta jeansen och skjortan bara för att visa en liten annan bild av mig. Men min huvudbonad fick stanna kvar. En annan kille i klassen frågade tidigare i veckan varför jag döljer håret och då tänkte jag inte på det men bara för att jävlas skulle jag kunna säga att jag är muslim. Jag döljer håret och jag dricker inte; de skulle förmodligen köpa det. Men vafan, varför skulle jag göra det mot de som verkligen är muslimer? Jag skulle känna mig tvungen att spela rollen bra och det tror jag inte att jag kan. Dessutom skulle jag i sådana fall föredra den lilla kalottliknande mössan manliga muslimer ibland bär.

I alla fall, för att återgå till ämnet. Jag hittade en buss som gick ut till hans tillhåll och eftersom det bara fanns femhundringar i automaten och chauffören inte kunde växla fick jag åka ut dit på en tjuga. Jävligt snällt av honom! Så när jag klev av var jag noga med att tacka och önska god kväll. Men då vände turen. Jag insåg att jag inte kom ihåg vilket husnummer killen bodde i eller vad han hette i efternamn och jag hade inte hans mobilnummer så jag irrade runt där ett tag å hoppades får syn på någon jag kände igen eller ett namn på en tavla i ett trapphus som jag kände igen, men icke. Istället blev jag saluterad av en karl som såg svenska flaggan på min jackärm och trodde jag var om inte nazist så åtminstone patriot. Han såg inte att det står "Alla lika, alla olika, ungdom mot rasism" på den vilket inte många gör. Jag gav upp tillslut och bestämde mig för att åka tillbaka in till stan. Växlade femhundringen på McDonald’s och medan jag stod å väntade på bussen tillbaka kände jag hur jag inte ville tillbaka till ensamheten på mitt rum. Jag chansade och messade D.

Normalt avskyr jag verkligen att vara den som tar initiativ men nu hade jag gått i ett par dagar och nästan längtat efter sällskap vilket är extremt ovanligt och plötsligt var det nästan olidligt så jag gav upp och efter för känslan. Jag trotsade till och med alla naturlagar och frågade om jag fick våldgästa D och gänget, vilket jag naturligtvis fick. De är otroligt trevliga människor hela bunten men det är liksom inte människors trevlighet som avgör ifall man har rätt att störa dem, tränga sig på och förpesta deras tillvaro med min närvaro. Det är den Gollumliknande lilla djävulen i min hjärnas skuggvrå som knorrar och suckar fram illaluktande ångor som klibbar sig fast vid mina tankar och det förstår ju var och en att nån som jag inte kan vara till någon som helst glädje för något givet sällskap över huvud taget. Men just igår var sällskapsbehovet så starkt att jag var beredd att offra allt för att få ha människor omkring mig. Jag pratade till och med helt spontant med en främmande kvinna som också väntade på bussen. Jag måste ha blivit sjuk.

Så jag åkte in till stan igen, bytte buss och åkte ut till D och hennes kompisar. Vi pratade lite å tittade på Let’s Dance och sen åkte jag hem igen. Väl hemma kikade jag på kartan över Uppsala för att utröna vart D’s kompisar bodde och upptäckte till min stora förvåning att jag med lätthet hade kunnat gå från gatan med den borttappade festen och till D på en snörkvart som vi säger i Norden. Så det blev två onödiga bussresor men jag fick ju lite träning i stadstrafikåkning iaf.

Idag har jag också varit social. Miljöpartiet de gröna hade anordnat en föreläsning i vuxenskolans lokaler. ”Vad är en man?” hette den vilket jag tyckte lät riktigt intressant och jag bestämde mig för att gå redan för två veckor sedan. Men jag hade aldrig varit vid vuxenskolan förut så jag bestämde mig för att gå hemifrån en timme innan det började för att vara på den säkra sidan. Jag behövde verkligen den timmen. Jag gick nämligen helt fel redan från början. Vuxenskolan ligger på Kungsängsgatan 12. Jag hittade en gata på kartan som hette så och gick dit men det visade sig vara numren 40-60…så jag fick gå en lång, lång väg tillbaka innan jag hittade rätt – och var mitt i stan dit jag går hemifrån på fem minuter. Suck. Vilken stjärna man är ibland. Men det är ju tur att jag är tidspessimist tillskillnad från de flesta andra och gillar motion.

Eventet började med en föreläsning av en doktorand i sociologi som hade gjort en undersökning om vad killar på naturvetenskaplig gymnasielinje och fordonskillar tyckte var en man, manligt och så vidare. Ganska intressant men doktoranden gav intrycket av att improvisera fram sin föreläsning och verkade ganska osäker i framförandet. Inte nervös men liksom ofokuserad och fick tänka mycket för att komma ihåg vad hon skulle säga. Men bra ändå när man har tålamodet att plocka åt sig det väsentliga och strunta i bristande framförande. Sedan var det fika och efter det lite praktiskt övande i manlighet med ledning av två representanter från Uppsalas Dragking gäng som jag inte minns vad den heter. Den ena av tjejerna var i alla fall en lärare i litteratur som jag kommer ha i framtiden. Coolt. Det var jävligt kul iaf och jag pratade med två personer specifikt och den ena outade jag mig för dessutom. Hon frågade varför jag ville gå på en ”Vad är en man” föreläsning och då sa jag helt enkelt att det är väl ett intressant ämne och jag är transexuell vilket gör det extra speciellt med lite Dragking insikter om manligt kroppsspråk (inte ordagrant dock, så tydlig kan jag inte vara spontant i en lång mening). Det kändes helt okey faktiskt. För att inte säga riktigt bra.

Utöver onaturlig socialisering har jag pluggat. Jag har nu lyckats bena ut hur man gör en textanalys utifrån teser och argument med mera och har alltså gjort det samma, men om det är rätt återstår att se. Att skilja detaljer från sin helhet är fortfarande jäkligt svårt men jag ska iaf stämma av det jag kommit fram till med min redovisningsgrupp som jag ska träffa i morgon då vi också ska förbereda vår första redovisning. Jag är inte nervös. Ytterligare något konstigt. Hela den här veckan har varit konstig eftersom jag haft en så ovan inställning till allt. Studierna känns helt överkomliga, jag har inga problem med att vara social och jag är inte rädd för att göra en muntlig redovisning inför en klass. Jag börjar nästan tro att min strategi för att inte ge upp inför ångesten jag hade för en vecka sedan då jag satt å grina på mitt rum och tänkte åka hem faktiskt fungerar. Jag bestämde mig då för att ge detta projekt tre veckor och för att göra det måste jag komma över min skräck för folk och för att vara kass. Alltså körde jag det som oftast inte funkar för de som är depressiva på riktigt och tänker bara: ”Jag är bäst, jag är bäst, JAG ÄR BÄST!” samt ”människor är hundar; om man visar att man är rädd hugger de och alltså får jag inte visa att jag är rädd”. Om jag vägrar låta mig tänka på nåt annat sätt går det jävligt bra. Jag är duktig på att ignorera och förtränga saker. Då kan Gollum sitta där i sin vrå och knorra åt mig*.

För att sammanfatta min konstiga vecka, där jag dessutom lagat riktig mat nästan varje dag med lite motivation från Trollhares ”Konsten att lära sig äta” blogginlägg (jag har inga problem med att äta, som de flesta vet, däremot att laga den jävla maten), verkar det som att med en konstlad bekymmerslös inställning till en ny omgivning och insikten om att jag pluggar för att lära mig nåt och inte för att bli vän med alla räcker riktigt långt. Jag har slutat anstränga mig för att göra ett intryck som ska få dem att respektera och acceptera mig som jag är, och är istället som jag är. Avvaktande, artig och avvikande. Så får de tycka som de vill om det.

* för att undvika missförstånd måste jag tala om att "Gollum" i min hjärnas skuggvrå bara är den tankebild jag gör av negativa tankar och inte en liten varelse jag faktiskt upplever sitter och knorrar i mitt huvud. Och tur är väl det.