I ”Att skriva” kursen var vår första uppgift att skriva t.ex. en krönika med pathosargumetation. Det innebär att man försöker övertyga sin läsare om att det som skrivs är sannolikt och relevant genom att vädja till känslorna. Dagen innan det skulle vara inlämnat satte jag mig ner och försökte klämma fram något med våld eftersom väntan på inspiration hade varit förgäves. Först lyckades jag få fram två olika texter. Den första kom till genom att jag började beskriva mina egna första vakna ögonblick den dagen och blev en synnerligen kort novell, som jag egentligen är ganska nöjd med, och det finns känslor i den men inga som övertygar någon om något utan bara lockar till eftertanke. Dessutom, som alltid i mina berättelser, är känslorna gestaltade mellan raderna, som min bror uttryckte det. Jag har hört det förr och vet sedan långt tillbaka att trots mina ambitioner att ”måla med ord” lyckas jag bara måla toppen på isberget och resten får man gissa sig till. Det är inte riktigt mitt mål men funkar bra i novellform.
Den andra texten blev ett brev. Tanken var att författaren innerligt skulle be om ursäkt för sitt klandervärda uppförande på en fest, men misslyckas fatalt på grund av uppförandets art och ord som inte räcker till. Istället förvandlades författaren till ett riktigt ”ärkesvin”, återigen min brors ord, som med arrogant översitteri tar för givet att han är förlåten alla ”skämt” och ”olyckor” han utsatt läsaren för. Det väcker en stark känsla av vrede och indignation hos läsaren men om den övertygar denne om skribentens oskuld, klanderfrihet eller goda karaktär? Knappast.
Eftersom jag inte var nöjd med dessa två texter som jag bad min bror läsa igenom och ge synpunkter på satte jag mig klockan två på natten och panikskrev en text om feminism. En text jag länge funderat på om jag skulle skriva och publicera nånstans men aldrig kommit på hur den skulle formuleras. Jag bestämde mig där på småtimmarna att jag ordbajsar fram denna text eftersom feminism som ämne väcker känslor och så skiter jag i genomtänkt argumentation för den här gången och lovade mig själv bättre framförhållning till nästa uppgift. Jag var inte helt nöjd med resultatet; jag tyckte det blev förvirrat och osakligt, ett alster av en hängmattefilosof utan så mycket på fötterna. Den handlade i varje fall om att feminism inte är hotfullt och därför får kampen för kvinnors lika värde och rättigheter, eller snarare jämlikhetskampen, heta så. Om ingen är rädd för de diskriminerade, alltså kvinnorna, och tar dem på allvar får de kalla sig vad de vill utan att någon bryr sig. Jag frågade mig vad som skulle hända om samma kamp kallades ”maskulinism”? Skulle folk bli räddare då? Jag lade fram exempel på vad ordet ”maskulin” kan tänkas associeras till och föreslog mansgrisande och patriarkat för att sedan fråga vad ”feminin” kan associeras till. Matriarkat? Jätteskrämmande, eller hur? Även barnamord nämnde jag men sådant är inget hot mot manseliten. Jag tror allvarligt talat att om kampen för jämställdhet istället kallades maskulinism skulle det väcka mycket starkare känslor än vad feminismen gör och därmed få större gehör. Både därför att ordet associeras till obehagliga saker, men också för att de män som är maskulinister, alltså jämställdhetskämpar, skulle betraktas som förrädare av sin egen sort och privilegier. Det skulle vara hotfullare än ett gäng galna fruntimmer som skriker om kulor som ska krossas och mesiga karlar som förmodligen är bögar (och därmed omanliga) och kallar sig feminister.

Men varför skriver jag överhuvudtaget detta? Jo, därför att jag idag läste om svenska socialismens gedigna retoriska tradition i min lärobok om retorik och fann att Hjalmar Branting, en känd ikon inom socialismen, kom från överklass egentligen och ändå blev sosse. Borgarna var livrädda för honom tack vare hans skicklighet i retorik och såg honom som en förrädare, en överlöpare, och kände sig minst sagt hotade när en av deras ”egna” gick emot dem. I och för sig blev han även anklagad ibland av sina partikamrater att ha en dold agenda till gagn för borgarna (eftersom han hade det ursprunget) men jag kan lätt applicera detta på min lilla krönika om feminism och maskulinism. En man som kämpar för kvinnors lika rättigheter är lika skrämmande, och misstrodd, som en borgare som kämpar för arbetarnas lika rättigheter. I like the idea.