Till seminariet idag hade vi läst olika tal av olika personer. Bland andra Mona Sahlins försvarstal i den så kallade kontokortsaffären. Min arbetsgrupp, eller basgrupp, hade just Sahlins tal som vi skulle analysera. B skrev loggen och vi slapp redovisning den här gången. Han hade skrivit väldigt kort och tyckte själv att han gjort det så han bad om lite hjälp. Jag föreslog att han kunde förklara lite närmare varför vi använde de retoriska termer han slängde sig med och vad de egentligen betydde för att verkligen visa att vi faktiskt förstår dem och inte bara slänger oss med fina ord bara för att. Man måste ju visa att man vet vad man pratar om. Jag tyckte också att man kunde kalla Sahlins främsta argument för refutatio eftersom de är av den sorten som kontrar kontraargument. Inget av detta genomförde han. Därför att han inte kunde tänka just då. Han nämnde argumenten men inte med termen jag föreslog av någon okänd anledning. Hade jag fel i att det kallas refutatio eller ville han inte ha dåligt samvete för ännu en term han inte kan förklara men ändå använder sig av? Jag vet inte. Jag tror bara att vår lärare skulle ha gillat min version lite bättre. Ja, jag vet, jag har en släng av hybris.

I alla fall diskuterades Sahlins tal i klassen och en av killarna som jag får kalla J tyckte att hon, Mona, kunde ha vunnit på att vara lite mer ödmjuk och inte lika aggressiv för, som han tyckte, hon hade ju faktiskt gjort fel och borde ju då visa lite skuldkänslor. Jag reagerade på det men kunde inte formulera just då varför jag kände för att ropa: ”Nej! Du har fel!” och funderade på det nu när jag kom hem. Jag håller inte alls med J. Jag tror raka motsatsen att om hon varit ”ödmjuk” skulle det ha verkat som att media hade rätt om hur moraliskt förkastlig hon var som hade köpt blöjor och Toblerone med regeringens pengar, dessutom hade hon riskerat att bli det gnälliga och mjäkiga fruntimret som ingen tar på allvar. Genom att visa sin vrede över medias onödiga och uppblåsta påhopp och tala om hur kränkt hon är och hur fel de har vinner hon i alla fall min respekt och mitt stöd. Dessutom är talet lite rörigt och författat med ett folkligt språk, det skrevs tidigt samma morgon, förmodligen av Sahlin själv, och ganska långt. Klassen föreslog att hon kanske ville väcka sympatier från åhörarna genom att lägga talet på deras nivå, så att säga, visa att hon minsann bara var en människa hon också, en av folket. Nu funderar jag på om det inte också var en pik till journalisterna. Talet var enkelt och kanske slarvigt upplagt, planerat och formulerat. Var det bara för att vädja till folkets välvilja? Nja, jag tror också att hon i och med det talade om för media att deras anklagelser är så löjliga och dåligt underbyggda att de inte förtjänar att bemötas med ett väl disponerat och formulerat försvarstal, situationen är helt enkelt inte tillräckligt allvarlig för det. Mediernas påhopp är helt enkelt lika moget som bajs i brevlådan och sådant bemöter man rakt på sak och i stundens hetta. Inte med pretentiösa och högtravande politiska försvarstal.

Synd att jag inte kom på att säga detta under seminariet.