En vanlig dag på universitetet

Jag var tidig som vanligt, först naturligtvis, men det hade jag ingenting emot. Vid det här laget vet jag att det tar mindre än tio minuter att gå från rummet jag hyr på S:t Johannesgatan till Engelska parken och ändå går jag alltid hemifrån en halvtimme innan seminariernas början. Varje gång intalar jag mig att jag kan ta det lugnt och gå långsamt men varje gång sitter jag i alla fall utanför klassrummet tio minuter senare. Tidspessimist som jag är, är det inget konstigt med detta, men det är ju även så att kommer jag för sent kommer jag inte alls. Att kliva in i ett fullsatt klassrum och med allas blickar på sig försöka hitta nånstans att sitta är en sådan situation jag gärna besparar mig för att undvika obehagliga känslor i magtrakten. I alla fall lyckades jag med det den här gången också även om jag ändå hade obehagliga känslor i magtrakten. Halsbränna. Kunde bero på vad som helst.

En efter en dök de upp, mina kamrater. Några lämnade sina väskor hos mig för att sedan smita iväg och köpa sig lite kaffe i matsalen eller någon automat. Jag kan förstå att man vill ha lite uppiggande koffein men jag förstår inte hur man kan vilja försätta sig i den kissnödiges situation inför en lång förmiddag. Men det är ju ingenting jag kan lägga mig i.

Tillslut kom så vår handledare i Att skriva och släppte in oss i klassrummet. Innan han kom var det flera i gruppen som uttryckt farhågor om hur tråkigt det skulle bli eftersom att vi på dagens träff skulle gå igenom bokrecensioner var och en hade gjort. Det tråkiga bestod i att vi läst två gemensamma böcker och sedan valt en av dem att recensera vilket innebar att kritiken skulle bli nästan densamma. Jag kommenterade inte det eftersom jag snarare tyckte att det var intressant att se skillnaderna i hur olika personer skildrar samma sak.

Trots det blev det lite långrandigt. HM, som är vår handledare, kom in på helt andra saker som egentligen inte var så relevanta för recensionerna och pratade alldeles för länge första halvan innan rasten. Det innebar att vi fick skynda igenom de recensioner som var kvar efter rasten, däribland min. Jag fick dock väldigt bra kritik. Tydligen var det ett bra drag att öppna med ett citat från boken i en recension – om det var ett bra val av citat. För sådana slår ju an en ton liksom, väcker ett intresse, och kruxet är att hålla samma ton för att behålla intresset. Citatet får ju inte säga för mycket heller, eller för lite. Det måste vara ett speciellt citat och jag valde detta: ”Pereira började svettas, för han kom på nytt att tänka på döden. Och sen tänkte han: den här stan stinker av död, hela Europa stinker av död”. Ska jag vara ärlig valde jag det här citatet därför att det var nästan den enda mening jag tyckte var intressant och intrigerande. Resten av berättelsen fann jag intetsägande och fadd i smaken trots att det egentligen är något stort som händer men det nämnde jag inte i recensionen. Boken jag recenserade heter Påstår Pereira och är skriven av Antonio Tabucchi. Båda böckerna var skrivna av italienska författare, den andra boken hette Silke och är skriven av Alessandro Baricco.

När han tillslut hade kritiserat färdigt och frågade om det var något jag ville tillägga sa jag:
”Nja, förutom att jag ångrar att jag inte skrev en recension på Silke istället”. HM höjde på ögonbrynen, ”jaså, varför det? Det är ju redan så många som skrivit om den”, påpekade han.
”Ja”, sa jag, ”men alla har ju bara snälla saker att säga om den; det är en ’vacker liten berättelse’ och sådär. Jag tyckte inte alls om den och borde ha ansträngt mig för att skriva en snygg diss som motvikt”.
”Varför gjorde du inte det då?”
”Därför att jag inte trodde man fick göra så. Jag har ju föreställt mig att en recension måste plocka fram det som är bra och intressant för att locka folk att vilja läsa och inte avskräcka dem”. Då gör HM en lång utläggning om hur svårt det är att såga någon på ett stilfullt och skickligt sätt men att man får göra det även om det inte brukar vara så uppskattat men tillslut fick jag frågan jag väntat på.
”Varför tyckte du inte om den?” jag skrattade till lite.
”Ja, du…flera sitter här och säger att det är så skönt att han bara berättar det väsentliga och inte går in på en massa onödiga detaljer; för mig är det som att säga att det saftiga och möra köttet på den grillade kycklingen är onödigt och ointressant, det kan man skala bort och kasta för det är benen som är det väsentliga, det man vill åt”. Jag såg på deras miner att de inte riktigt förstod så jag fortsatte. ”Visst kan jag föreställa mig hur köttet skulle smaka om jag såg benresterna efter en kyckling men det är ju inte lika gott att suga på benen istället”.
Nu skrattade de och jag log generat men brett för jag älskar när jag lyckas formulera något riktigt bra, säga vad jag tycker och känna att det tas väl emot.
”Jag tyckte inte heller om det här experimentella och konstnärliga som finns även i Silke fast i mycket större utsträckning än i Pereira. De ’lyriska radbrytningarna’ som S kallade dem är enerverande och störande, de nästan identiskt upprepade rese etapperna är helt enkelt irriterande och bokens knapphändiga detaljer och bristfälliga djup gör att vad som kunde ha varit en ’vacker liten historia’ blir fullständigt odräglig! Den lämnar en besk eftersmak i munnen på mig och det blir bara värre ju mer tiden går. Usch! Det enda som jag tycker är bra skrivet är det där kärleksbrevet. Om hela boken hade varit skriven på det viset så skulle jag ha hållit med er andra och höjt den till skyarna, nu kan jag inte det”.
Det var tyst en stund men ingen såg arg eller förolämpad ut utan smålog snarare och verkade lite förvånade över att jag sa något sådant.

Men det kanske inte är så konstigt för jag sa det aldrig heller. När HM hade sagt sitt om min recension av Pereira frågade han bara om vi kunde gå vidare och jag svarade ”yes”. Jag önskar att jag vid något tillfälle hade kunnat lossa på tungbanden och säga min åsikt, men inte då. Jag sa inte ett ord på hela tiden utom det där lilla jag nyss nämnde. Något som var mycket märkligt är att han, HM, påpekade att E och B var så tysta och nästan inte sa något trots att de gav någon enstaka kommentar medan han inte alls uppmärksammade min totala tystnad. Lider han också av var-snäll-med-Blyga-Bärta syndromet? Antagligen. Å andra sidan; hade han uppmärksammat det hade jag blivit tvungen att förklara mig och vem vet vilken snårskog av ord jag hade trasslat in mig i då. För jag pratar nämligen inte så redigt som jag skildrade ovan. Det är bara så jag tänker när jag inte behöver koncentrera mig på att formulera korrekta meningar eller artikulera orden korrekt samtidigt som jag ger luft åt dem. Det är ibland lika enerverande som sydeuropeiska författare som vill göra något originellt och nyskapande så att de förstör en bra historia. Eller en bra bild (Picasso)