Politik

Idag har jag gått och gått och gått och nu har jag ont i fötterna och tänker inte gå nåt mer idag. Jag gick upp sju i morse, åt frukost och gick så småningom till Arbetsförmedlingen där jag skulle var klockan nio för en anställningsintervju workshop. Jag hade blivit lovad av min jobbcoach (visst låter det fint att ha en sån?) att jag fick sitta i ett litet hörn och lyssna istället för att delta i gruppterapin, m.a.o. gruppövningarna. Och det var faktiskt givande, tror jag, det kändes så i alla fall; ska väl utvärdera the outcome lite senare när jag smält dagen. Jag smet ändå lite tidigare från spektaklet och rusade uppför trapporna till tredje våningen där min arbetsförmedlare sitter men han var inte på sitt rum så jag gick hem. Knappt hade jag kommit innanför dörren innan han ringer mig och ber mig komma ner till halv tre…jaha, klockan var typ halv tolv då. Jag käkade lite lunch och bestämde mig för att gå och rösta på Ekonomikum.

Det fick bli Piratpartiet den här gången. Jag har inte orkat sätta mig in i de olika partiernas olika ståndpunkter så jag lät brorsan övertala mig om att Piraterna är det enda parti som verkligen fokuserar på kampen mot kontrollsamhället- och det lät ju bra. Egentligen är jag inte så intresserad av partipolitik och tycker väl mest att de börjar bli som folk är mest; oftast har de många bra egenskaper men också en hel del later och somligas är värre an andras. Liksom jag inte vill ha en enväldig regent, president eller påve vill jag gärna slippa enpartistyre. Men, inser jag nu, det här valet handlar om vem som ska ha makten i EU av våra politiker och inte partipolitik per se.

Om EU har jag lite blandade känslor. För det första kan jag inte säga att jag är särskilt förtjust i byråkrati och likriktighet (alla gurkor måste ha en viss form för att vara ”godkända”), eller centralisering där maktens väktare sitter långt borta från de som berörs av deras, enligt somliga, godtyckliga beslut som inte har något med verkligheten att göra. Men att säga nej till EU är att säga nej till Globaliseringen och den går inte att hejda. Sverige kan inte dra en filt över huvudet och säga åt resten av Europa att vi, vi kan reda oss själva, vi behöver ingen Union att jobba mot gemensamma mål med för det går så bra att samarbeta ändå. För tänk om det inte är så enkelt? EU-länderna kanske då tänker ”jaha, svenskarna vill inte ha något med EU att göra, nej men då så, då behöver vi inte fråga dem om lov heller om vi vill förändra något som egentligen rör gemensamma intressen”. I dagsläget är det inte möjligt för ett land att sköta sina egna angelägenheter på samma sätt som det var förr. Omvärlden ser kanske inte allt men den ser mycket och lägger sig i och har åsikter om saker som mänskliga rättigheter, förvaltandet av naturtillgångar och så vidare, framförallt är handeln mellan länder väldigt viktig. Det kan bli väldigt dyrt att stå utanför EU eftersom de kan köra över de länder som inte är med och kan påverka. Om vi är med kan vi styra EUs arbete i en annan riktning om vi vill det.

Tanken med EU från början var att skapa en motvikt till de Förenta Staterna men eftersom de europeiska länderna är för olika för att verkligen fungera på det viset har det snarare utvecklats till ett handels och arbetskraftsamarbete mer än något annat. Det finns fler frågor som diskuteras och kommer att diskuteras mer så som klimatet, arbetslösheten, finanskriser, invandring (tänk flyktingmottagning och hantering) och energiförbrukning. Här kommer återknytningen till globaliseringen. Det finns saker som drabbar oss alla oavsett vilka röda linjer vi bor innanför på kartan. Det finns problem vi måste hitta gemensamma lösningar på och då tror jag att någonting i stil med EU kan vara ett bra forum att ta upp de här frågorna i. Till viss del görs det redan, men frågan är hur viktigt det är att bestämma vilken form på gurkorna som ska vara godkänd i jämförelse med hur vi ska minska koldioxidutsläppen. Men den senare frågan är i och för sig så svår att man kanske måste börja med det lilla för att inte genast råka i luven på varandra. Tråkigt nog kanske det inte ens är möjligt att komma överens och se till att alla länder håller sig till överenskommelserna utan att det uppstår konflikter. Men man ska nog åtminstone försöka.

Fast det är bara optimistrealisten i mig som talar. Cynikern däremot menar att alla försök är lönlösa. Det kommer alltid att finnas folk och länder som tror det räcker att alla andra ändrar på sig medan de kör sitt eget race. Dessutom lider hela Europa och Nord- och Syd Amerika, Asien och Afrika och Australien av kapitalism. En sjukdom som är mycket svår att bota och nu är det nog för sent. Industrialismen och kapitalismen har gått för långt; de parhästarna ha skenat på alldeles för länge och för hårt och snart kollapsar de med följden att samhället så som vi känner det rasar ihop som ett korthus liksom en illa bygd vagn på släp efter två galna hästar skenandes på en knölig väg. Det är ingen vacker syn. Och lita på att det blir tuffa tider efter det, men vi är fri kapitalismen iaf. Has to count for something ;)