Civilkurage

Jag hade hämtat rullstolen från övervåningen till min brukare som väntade i korridoren på nedre plan. Jag är nämligen personlig assistent åt en artonåring med diverse mentala och fysiska handikapp och vi skulle på lunch. Men medan jag går där genom korridoren skjutande rullstolen framför mig ser jag hur en kille skrämt kastar upp huvudet där han står vid raden av skåp. Utan att stänga sin skåplucka rusar han iväg i motsatt riktning och viker av där skåpen slutar som om han vill gömma sig utom synhåll.

Men det är inte mig han är rädd för. Två killar går mot honom och slår i skåpluckan så att den smäller igen och sedan svingar upp igen. Han kommer inte undan. Jag ser på när de grabbar tag i honom och hör hur han förgäves försöker få dem att lämna honom ifred genom att säga att han har bråttom och ska till stan senare- eller något liknande. Det går så fort och jag hör inte så noga medan jag ser till min brukare sätter sig ordentligt i sin rullstol. Men jag ser hur de trycker upp honom mot skåpen och om och om igen säger ”sära på benen!” som om de var poliser som ska visitera en brottsling. Jag tittar på dem när vi går förbi osäker på vad det är jag ser och de tittar tillbaka, alla tre. Killen som står upptryckt mot skåpen har ett skevt leende på läpparna men ögonen är stora och runda, ögonbrynen höjda och pannan rynkad. De båda andra ser nästan uttryckslösa ut men har något avvaktande i blicken.

Jag stannar och fortsätter att titta på dem utan att säga ett ord. Jag hör gummidäcken gnissla vidare men stegen från hans klasskamrat tystnar. Jag känner hur det nyper till i magtrakten där jag står med fötterna brett isär som planterade i det linoleum klädda golvet.
”Vad glor du på?” frågar en av killarna, en kraftig bit med runt ansikte och minst två huvuden längre än mig. Genast känner jag hur blodet rusar upp till skallen och det dunkar i tinningarna.
”Ja, det undrar jag också”. Käkmusklerna är så spända att jag knappt får fram orden. Först ser killen lite chockad ut men så återfår han fattningen och rätar på sig så att han kan titta ner på mig.
”Ingenting”, säger han.
”Ingenting?” upprepar jag och kan inte hålla rösten riktigt stadig, ”ingenting brukar varken höras eller synas”.
”Vi har bara lite skoj med honom och det har du ingenting med att göra”.
”Ni måste ha väldigt dålig humor om ni tycker att två mot en är skoj och dessutom inte bryr er om att han uppenbarligen har bättre saker för sig än att skoja med er”.

Reaktionen låter vänta på sig. Mest för att jag inte vet hur de skulle reagera. I verkligenheten gick jag bara förbi sedan jag mött deras blickar och fortsatte gå men tittade ofta över axeln. De två killarna knuffade ner den tredje på golvet och släpade runt honom där med orden ”ner på marken!” som om de fortfarande lekte tjuv och polis medan tjuven fortsatte be om att de skulle låta honom vara eftersom han skulle ner på stan. Med stigande obehag frågar jag min brukares klasskompis om ”det där” är på skoj eller allvar. Hon svarar att det är allvar. Den enda lösning jag har i huvudet är att om det finns en lärare i matsalen ska jag säga till. Men där finns inga andra än elever och en mattant. Jag överväger att gå tillbaka men snabbare än ögat klamrar jag mig fast vid det jag har betalt för att göra; att serva min brukare.

Nu känner jag mig feg och är arg på mig själv för att jag inte gjorde något utan bara glodde och gick förbi som en annan idiot. En medbrottsling. Men sanningen att säga var jag så chockad att jag nog inte ville tro att det var sant det jag såg. Ser mobbning verkligen ut sådär? Men det har jag ju läst om att den kan göra. Den mobbning jag sett och själv på sätt och vis erfarit har både varit mer subtil och mer rättfram. Jag har aldrig sett någon skratta nervöst med sina plågoandar förut och det skickade lite dubbla budskap. Jag tvivlar på att han faktiskt tyckte det var kul och ändå gör det där leendet att jag blir tveksam, även om det var ett skrämt leende. Jag undrar hur många gånger jag själva haft ett liknande påklistrat. Och naturligtvis är ett ingripande riskfyllt på många sätt. Jag kunde ju påskina att jag själv inte är rädd för att åka på stryk eller bli hotad men det skulle smaka lögn även om jag nog är mest rädd att göra ett dåligt jobb som räddande ängel och i själva verket göra hela saken värre för den där stackars grabben. Jag vet inte vad de heter och skulle inte heller kunna peka ut dem eftersom jag inte har något med dem att göra och är alldeles för ny på jobbet för att känna igen eleverna ens på utseendet. Jag tyckte redan från början att skolmiljön var obehaglig, av många anledningar, och nu ska jag alltså tvingas bevittna hur folk blir trakasserade utan att ha en aning om hur jag ska hantera det. Dock hoppas jag att om något liknande händer igen och ingen skolpersonal finns i närheten ska jag själv våga stå på mig och ifrågasätta det som händer även om jag är hälften så stor och bara fyra år äldre och dessutom uppfattas som tjej. Oavsett hur rädd och förvirrad jag är. Det är nog lättare sagt än gjort.