Sann historia

Äntligen satt jag på x-tåget på väg söderut mot Gävle. Jag hade sovit dåligt under natten så jag såg fram emot att få blunda en stund. Det gick sådär.
Mellan Arbrå och Bollnäs vaknade jag av hur det började slå och smälla utav bara fan i främsta vagnen där jag satt. I mitt halvsovande tillstånd inbillade jag mig nästan att det måste vara grenar, tungt behängda med isklumpar som hängde över spåret så att vi körde in i dem och fick en massa is under vagnen. Men det står inga träd så nära rälsen. En kvinna vände sig om mot mig och undrade vad det kunde vara som lät sådär. Jag skakade på huvudet och svarade att jag inte hade en aning, jag hade aldrig hört något liknande förr. Det höll på en bra stund, så länge att jag till och med slöt ögonen igen för något ögonblick, men så vaknade jag till ingen plötsligt och insåg att vi stod stilla. Jag bestämde mig för att hålla mig vaken. Efter en stund kom tågvärden fram till loket, tittade in snabbt hos föraren och kom ut igen- blek i ansiktet. Hon såg riktigt illa berörd ut när hon satte sig ner på ett säte.
Jag insåg med ens det uppenbara, att vi hade kört på något.
Något levande, något som säkert inte var så levande längre.
Jag tänkte gå fram redan då och höra vad det var som hänt. Jag mötte tågvärdens bekymrade blick flera gånger men visste inte om jag egentligen ville hjälpa till. Eller om de ville ha någon hjälp.
Så hörs förarens röst i högtalarna där han bekräftar vad vi redan misstänkt; han har kört på en älg och vi ska stanna där tills han vet vad han ska göra för han vill inte köra över den igen.
Vi måste flytta på den, tänker jag. Återigen funderar jag på att gå fram och erbjuda min hjälp med den saken men tvekar. Ingen annan verkar ju bry sig. Jag kanske borde sitta kvar och njuta av att vi blir sena eftersom mitt anslutnings tåg i Gävle inte går förrän om fyra timmar och jag har ingen lust att gå på stan. Hjälper jag till går det fortare att komma iväg.
Så kommer föraren ut ur sin kupé med jackan på sig och jag förstår att han tänker gå ut och sköta det själv. När han tar fram en kvast ur ett skåp inser jag att någon måste hjälpa honom.
Är det så pass mycket kvar av älgen att han inte vill köra över den igen lär han inte kunna sopa bort den från spåret, tänker jag.
Jag reser mig och går fram till dörren som han just försvunnit genom. Först hänger jag mig ut och ropar efter honom.
"Vill du ha hjälp?" frågar jag och han vänder sig förvirrat om, "jag kan hjälpa till", säger jag och hoppar ut.
"Du kan ju komma och se hur det ser ut i alla fall", säger han med ett tonfall som låter mig förstå att han inte tror jag kommer klara av att se Det Hemska Liket. Han tror säkert att jag kommer att kräkas eller åtminstone börja gråta och gå in igen. Det är jag van vid. Småflickor som jag va? Så jag går oförskräckt efter och fram till det som är kvar av älgen.
Det första jag lägger märke till är ett stort stirrande öga utpoppat från sin håla i skräck. Fortsättningsvis undviker jag att se den i ansiktet men det råder inga tvivel om att älgen är stendöd. Den är inte stor, kanske en årskalv eller möjligtvis en fjoling, och det som ligger mitt emellan spåren är ett huvud, som ser helt ut, fyra ben och uppfläkt tvinnat skinn emellan som fortfarande håller ihop den. Jag tvivlar på att det finns några revben kvar och inälvorna är borta sedan länge efter allt tumlande under tåget. Det är visserligen blodigt men inte alls så mycket som jag väntat mig. Det ser ut som om något flått en älg och lämnat huvud och ben.
Jag tar tag i hasorna på den för att få bakdelen över rälsen medan föraren petar på den med skaftet på sin kvast. Han upplyser mig om att han inte har några handskar. Jag har mina vanliga skinnhandskar, fullt beredd att kassera dem om de skulle bli förstörda av blodet.
Föraren inser snabbt att hans kvast inte är till någon som helst nytta utan tar tag i skinnet utan handskar och drar, nästan vredgat som om det döda djuret är en personlig förolämpning som ligger ivägen för hans tåg. När bakdelen är över rälsen tar jag tag i frambenen alldeles ovanför "handleden" och upptäcker att de känns segmenterade som en kedja benknotor istället för hela ben när jag lyfter. Jag förvånar mig själv med att bli förvånad över att benen är avslagna på ett hundratal ställen. Konstigt nog är skinnet helt. Med förarens hjälp är en skinnsäck med krossade ben snabbt ur vägen.
"Duger det?" säger jag men han svarar inte utan rycker åt sig sin kvast som han slängt ifrån sig och vi går tillbaka. Han säger något med tjock och nästan irriterad röst som jag först inte uppfattar eftersom jag har tankarna på annat håll men sedan skärper jag till mig och lyssnar.
"Egentligen skulle du ha en puss!" säger han med samma aggressivitet som jag inte kan bestämma om den är riktad mot mig, älgen eller honom själv. Jag svarar inte och han tittar inte ens åt mig när vi kommit in i tåget igen, brått att komma iväg. Jag förstår att han är ganska skärrad över påkörningen och kanske också lite illa berörd över att en lemlästad älg tydligen inte bekommer mig det minsta. Hur kan en liten ung tjej så oberört göra det jag gjorde, medan han, stora starka karlen, först försöker mala ner älgen med tåget för att slippa ta reda på den och sedan sitter overksam i nästan fem minuter, som det kändes, innan han fattat mod att göra något åt det själv?
Eller så är han sur över att jag inte erbjudit min hjälp tidigare.
När jag går och sätter mig på min plats känner jag mig så nöjd med mig själv att jag sträcker på ryggen och nästan spänner blicken i en herre som, likt alla andra, inte verkade intresserade av att ens lyfta ett finger. Man ska hjälpa till när man kan, tänker jag och glömmer bort att det kanske inte är så enkelt för de flesta andra som för mig.
Att sova vidare är bara att glömma. Jag vibrerar av adrenalinet som pulserar i min kropp och jag har blodfläckad snö på min vänstra känga som jag måste torka bort innan det torkar in i tyget. Handskarna har klarat sig tillsynes utan fläckar och luktar fortfarande bara skinn. Åtminstone enligt min näsa, men med ett flin tänker jag att en hund nog skulle ha en helt annan uppfattning om den saken.
Nu hoppas jag bara att någon kommer och städar undan resterna efter älgen så att inte några asätare också ska behöva sätta livet till. Tur att inga björnar är i farten i januari.