Efter att ha sträckläst sista biten (320 sidor) på ungefär en halv dag förstår jag varför Stieg Larssons kriminalromaner är så populära. Jag är ingen litteraturkritiker och tänker inte babbla om några listiga författarknep och jag är inte heller särskilt bra på att analysera saker så jag håller mig till den föraktade magkänslan.
Berättelsen är nästan oförskämt underhållande för sin genre, och detta grundar jag helt på min egen, förmodligen bristande, erfarenhet av kriminalromaner och deckare. Under tonåren läste jag lika mycket fantasy som deckare och författaren Kjell E. Genberg var en av mina favoriter och jag läste några böcker i en serie om Enheten (jag har för mig det var så gruppen kallades men ska inte svära på det). Nu är kanske Genberg inte i samma klass som Larsson överhuvudtaget men Millennium-serien är helt klart något helt annat.
Jag ställer mig fortfarande mycket tveksam till att man kan gräva sig upp ur en visserligen grund grav med lös sand när man trots allt är skjuten i höft, skuldra och huvud. Och att en elpistol med 75000 volt inte bekommer en även om man råkar ha genfelet congenital analgesia och inte känner smärta. Muskelsammandragningar kan man inte kontrollera i alla fall, eller skador på organen som jag hört talas om att dessa vapen kan orsaka. Och det är något jag inte kommer att släppa förrän jag får svart på vitt om att det inte är ett faktafel i storyn som jag inbillar mig att det är. *grrr* (känner jag mig själv rätt kommer jag väl inte att tro på det iaf)
Jag har hört människor som hakat upp sig på att Mikael Blomkvist skulle vara en förfärlig kvinnoslukare med massor av förhållanden till höger och vänster. Kanske är jag inte tillräckligt feministisk för att förfasas över de "många" förhållandena eller så...nä, jag vet helt enkelt inte vad det skulle vara att bråka om. Eller att Lisbeth Salander är för hårdför för att kunna vara en realistisk karaktär. Det är väl det här med alltför utstuderade och planerade hämdaktioner som inte gillas. Det är väl bara karlar som kan vara kallhamrade råskinn. Kvinnor är helt enkelt offer och aldrig förövare.
Nu har ju jag sett alla tre filmerna och trots min egen övertygelse om att det är fullständigt idiotiskt och bara onödigt att jämföra filmer med böckerna de är baserade på kom jag ideligen på mig själv med att göra just det samma. Inte som i "vafan, så här var det inte i filmen!" eller "vafan, var det så här det gick till?!" utan snarare som små aha-upplevelser och jaha, de gjorde så istället. Filmmediet är ju oerhört begränsat och baserar man sig på en bok måste man göra anpassningar och omtolkningar. Men jag är oerhört besviken på att det bara var Lisbeth Salander som fick ha queera inslag i sin karaktär i filmen eftersom det, i mitt tycke, gör gueerheten till en onödig avvikelse som om det är en del av Salanders "störda" profil. Det är insinuerar helt enkelt att det tillhör en onormal vardag. Trist. Endera skulle den sexuella realtionen med Wu ha uteslutits helt eller så skulle man visat mer gueera tendenser i övrigt också. Det senare hade varit bäst eftersom relationen med Wu är en viktig del i storyn. Faktum är att det mest underhållande med boken är vissa manliga polisers sexism och hur hotfullt de verkar tycka det är med "lesbianer", något som också dämpats så till den grad att det nästan inte märks i filmen. Ungefär som när man mörkat att Erika Berger inte har några problem med att älska två män samtidigt och låter tittarna tro att hon är otrogen trots att den gifta parten är helt med på noterna och förmodligen inte skulle ha några problem med att dela älskare med henne. Jag anar en viss feghet hos filmmakarna. Men det får jag leva med.
Jaha...
Mina käkar värker efter allt läsande men det var det fan värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar