Sist jag var hos Deanne Mannelid, som då officiellt startade min utredning, fick jag ett besked som gjorde att jag förberedde mig på en lång väntan, mycket prat och lite action. Det var i november. Den sjuttonde mars fick jag äntligen komma dit igen varpå hon chockade mig med ett nytt besked.
I fredags klev jag in på Enköpings lasarett och tog de blodprover man måste ta som skickas till endokrinologen (hormonläkaren). Just det, Mannelid har gett klartecken till att jag ska få min efterlängtade hormonbehandling med nebido (testosteron) även om Rättsliga rådet kan sätta käppar i hjulet eftersom jag inte varit inskriven i utredning i ett år. Jag har trots det gjort den allmänna psykologiska utredningen men innan jag fick träffa Mannelid eftersom jag lyckades komma in ”bakvägen” på nåt jävla vänster (saker och ting ska ju göras i en viss byråkratiskt ordning). Det är väl min vanliga tur förstår jag, som dessutom tycks hålla i sig ;)
Hur lång tid det tar att få provsvaren, en kallelse till endokrinologen, gynekologen och så vidare återstår att se. Mannelid ville inte se mig igen förrän allt är klart med hormonerna och jag fått min fösta dos. När jag frågade när hon trodde det skulle bli svarade hon augusti. Augusti?! Det är inom en nästan ofattbar snar framtid! Men jag tänker inte hoppas på för mycket. Har jag fått min första spruta innan jul är jag lycklig.
Nu är det verkligen på tiden att jag byter namn och presenterar mig på nytt för släkten. Vissa vet redan vad jag håller på med, andra misstänker väl både det ena och det andra men frågan är när och hur man lägger fram en sådan sak. Det finns inga bra tillfällen att komma ut på, man får helt enkelt försöka hitta mindre opassande tillfällen. Fegisen i mig föredrar djungeltrumman…;P
Och varför inte? Folk måste ändå få prata med varandra om det här eftersom det inte rör bara mig. Jag vet att det inte är en lätt sak att smälta för de flesta. Mamma och pappa har kämpat med det i två år utan någon att prata om det med. Någon som inte är jag och har ”skapat” ”problemet”. Det är ingen lätt sak att få sin världsbild omkullkastad av någon man älskar. Det är ganska jobbigt överlag och folk måste få undra, fråga och diskutera sinsemellan för att hantera omställningen. Även när jag inte är med. Det kommer ni att göra i alla fall ;)
Så ja, jag är transsexuell och kommer att göra ett ”könsbyte”. Den rätta termen är könskorrektion. Min hjärna har rätt kön medan min kropp behöver korrigeras (eftersom hjärnkirurgi är lite mer komplicerade grejor). Mitt nya tilltalsnamn kommer att bli Gabriel. Det behöver inte vara svårare än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar