Jag överlevde gynekologen. Det lönade sig att måla upp worst-case-scenarios långt innan kallelsen damp ned i lådan och leva sig in i de teoretiska panikångest attackerna och stressrelaterade svimningarna jag inbillade mig att jag skulle få med tanke på det slag i magen det var första gången jag såg en gynstol som trettonåring. Genom att vara förberedd på det värsta kände jag mest en sorts beslutsamhet när jag väl fick kallelsen som gjorde att jag kunde skjuta all rädsla åt sidan och bara koncentrera mig på att få det gjort. Den beslutsamheten fanns kvar blandad med lite ofarlig nervositet även fram till undersökningen och under den för att sedan när allt var klart ge vika då jag låst in mig på toaletten. Där grät jag en skvätt innan jag belönade mig själv med en fika på Kardemumma som ligger i anslutning till min favorituppehållsplats i Uppsala, nämligen stadsbiblioteket. Tryggt och gott.
Jag kan knappt vänta tills de där obegripliga mörka fläckarna på ultraljudsbilden som orsakar blödningar och kallas äggstockar och livmoder inte längre finns. Det var dock nästan fascinerande att se dem sådär-plus en vätskefylld urinblåsa (som jag dessutom kände av)- om de inte hade varit en del av mig.
Innan undersökningen kändes det inte som en superviktig grej att bli av med innanmätet eftersom de inte syns utanpå och det är en någorlunda stor operation att plocka ut skiten. Alla operationer medför risker. Men direkt efteråt där på toaletten med tårarna rinnande var det som om jag för första gången insåg att de där prylarna verkligen finns på riktigt! Att jag blöder en gång i månaden eller så har jag typ vant mig vid efter snart tio år som en sorts märklig återkommande åkomma som visserligen innebär ett visst handikapp och allmänt obehag men snart ändå är förhållandevis enkelt avhjälpt. Orsaken till det "obehagliga" (och definitivt omanliga) handikappet och dessutom övriga missbildningar av min kropp har jag på något outgrundligt vis tilldömt hypotetiska äggstockar och den livmoder jag antas ha men egentligen inte trott på. Nu fick jag det svart på vitt (eller kanske i gråskala) bekräftat att de där sakerna faktiskt existerar och därmed måste bort. Annars måste jag fortsätta besöka kvinnokliniken på regelbunden basis eftersom testosteron antas öka risken för cancer på/i äggstockar och livmoder. Så kul var det inte.
4 kommentarer:
första gången jag var på gyn hade jag bestämt mig för det själv, för att jag av någon outgrundling anledning som oskuld fått det i huvudet att jag kunde ha någon förskrämd, dormant könssjukdom som skulle blomma upp i full AIDS om jag inte kollade :p
Haha, ja, men det tycker jag var modigt gjort och kanske lika bra för vem vet, det kunde ju ha varit som du befarade ;)
Jag vet inte vad jag väntade mig att gynekologen skulle säga men av någon anledning har jag svårt att smälta hennes ord om att allting såg så fint och _normalt_ ut. Vadå normalt? Det finns väl inget normalt med kille+livmoder? Jobbar på att acceptera det.
För att vara en livmoder och två äggstockar så tyckte nog barnmorskan att dom såg normala ut. Hon kunde ju inte ultraljuda dina tankar även om detta skulle vara praktiskt att kunna ibland på människor för att förstå dom bättre. ;P
Sant, men det hade på nåt sätt ändå kännts bättre om det kanske inte hade varit så "normalt", typ om jag bara haft en äggstock till exempel. Hela konceptet är så främmande att det skulle ha varit en sorts lättnad att ha ett fysiskt bevis på att det inte är normalt. Men det vet jag ju att det enda fysiska som ofta är annorlunda hos transsexuella är att hjärnan ibland är utformad på samma sätt som hos det kön den transsexuelle identifierar sig med, istället för det kön den helt "normala" kroppen har.
Skicka en kommentar