Nyligen läste jag en ganska spännande bok, en debutroman av Ingrid Elfberg som heter Gud som haver. På omslaget ser man hörnet på en sandlåda och en bortglömd leksaksbil; det är kanske inte så svårt att gissa sig till vad den handlar om. Den låg på köksbordet hos min brukare och nyfiken som jag är kollade jag baksidan och frågade brukarens mamma om hon tyckte den var bra. Hon hade bara läst två sidor så hon kunde inte ge något svar och alltså såg jag efter själv. Den allra första meningen på den första sidan brukar ge mig en ganska bra bild på hur boken kommer att fortsätta, det är den viktigaste delen i en bok, det och titeln. Jag läser bara undantagsvis på bokens baksida. Jag kanske missar många bra böcker på det viset, men å andra sidan har jag aldrig blivit besviken. Om första meningen är bra kan jag stå ut men några tråkiga sidor men om inte lägger jag undan boken direkt. Elfbergs bok la jag inte ifrån mig.
Den handlar om Eva vars tvåårige son Sebastian blivit bortförd och våldtagen. Han hittades av en ung man som jobbade på pojkens dagis, Mattias, som senare blir dömd mot sitt nekande som gärningsman. Mattias skickar ett brev till Eva från fängelset där han skriver att han är oskyldig och Eva vet inte vad hon ska tro. Sebastian är förändrad. Plötsligt vägrar han leka med sina bilar som han tyckte så mycket om förut och plötsligt är han rädd för hundar men ingen har någon förklaring. Eva känner sig förföljd och vet att något inte stämmer men ingen tror på henne när hon misstänker att Mattias faktiskt kan vara oskyldig, som han säger. Inte ens när vagnen som Sebastian sover i försvinner för att sedan hittas på ett annat ställe bara en liten stund senare är det någon som tar hennes oro på allvar.
Förutom läsaren. Jag satt där och var lika förbannad, frustrerad och ledsen som Eva medan hon på egen hand försöker ta reda på sanningen innan något fruktansvärt händer- igen. Det är en fantastiskt bra berättelse som Ingrid Elfberg lyckas förmedla.
Det finns bara en sak jag hakade upp mig på och som någon borde ha upplyst Elfberg om innan boken gick i tryck. Genomgående i hela boken gör man ingen skillnad på en pedofil och en vuxen person som förgriper sig på barn. Det är som att säga att alla heterosexuella män som attraheras av vuxna kvinnor också är våldtäktsmän. Bullshit. Att ta något av någon annan med våld och tvång för sin egen njutnings skull utan hänsyn för offret, liten som stor, människa eller djur, sexuellt eller annat tillhör en helt egen kategori. Man kan vara pedofil utan att för den skull våldföra sig på barn, precis som man kan attraheras av andra vuxna utan att för den skull våldta den som inte frivilligt går till sängs med en. Jag tycker att det är en viktig poäng som borde ha gjorts i boken men som uteblev. Tyvärr ger det intrycket av att Elfberg egentligen inte vet vad hon skriver om, eller åtminstone inte kan skilja på begreppen. Å andra sidan har vi inga bra ord för "barnavåldtäktsmän" till skillnad från engelskan där man åtminstone kan säga "child molester" eller "child predator". Vi säger pedofil oavsett om hen är våldsbenägen eller inte, vilket är både missvisande och fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar