Att ignorera ultimatum

Igår fick jag ett kuvert från AF (ArbetsFörmedlingen) med en massa papper i. En av arbetsförmedlarna, K, hade varit rar nog att skriva ut en platsannons åt mig från Platsbanken. Kommunen behövde fyra personliga assistenter. När AF gör så kallas det för en "Platsanvisning" eller "tips" om ett jobb. När man har sökt arbetet, alltså inte om utan när, ska man höra av sig till AF. Det står att om man uppbär arbetslöshetsersättning, alltså A-kassa, är man skyldig att söka arbetet som anvisas, oavsett hur man känner för det, därför att AF bedömer det som lämpligt. Om man inte söker arbetet, eller söker, får det och tackar nej då rapporterar AF det till A-kassan som sänker eller drar in ersättningen. Det står inte det, men det gäller även om man som jag är med i UGA (ArbetsGaranti för Ungdomar, eller nåt sånt som inte har ett dyft att göra med nån "garanti") och får aktivitetsstöd. Ett ultimatum alltså. Sök jobbet eller bli av med pengarna.

Jag skrev ett mail om att jag inte tänkte söka jobbet, väl medveten om vilka konsekvenser det kunde få men jag försökte ändå förklara varför. Så jag skrev att jag nyligen varit i kontakt med kommunen om att eventuellt bli kontaktperson men kommit fram till att jag inte orkar med att ha ansvar för och skapa en relation till en ny person, och än mindre bli personlig assistent igen. Istället ska jag återgå till min gamla tjänst som assistent i Uppsala trots att jag inte är tillfreds med arbetet, för det är ju trots allt en redan etablerad relation. Ett tungt jobb men ett som jag redan är bekant med.

K ringde i förmiddags och sa att på mitt mail lät det som att jag var nöjd med min arbetssituation och därför kunde hon alltså plocka ut mig ur UGA:n och dra in pengarna. Visst, sa jag eftersom jag som vanligt inte hittar igen de ord jag skulle vilja använda sådär i stridens hetta. Jag kommer att klara mig på det jag har fram tills jag börjar jobba igen. Knappt, men ändå. Istället skrev jag ett nytt mail och ifrågasatte hennes läsförståelse samtidigt som jag erkände mitt problem med att uttrycka mig i tal för att mildra förolämpningen en aning, men jag inser ändå att det nog var lite kontraproduktivt...jag nämnde också maktmissbruk och förnedring. Förstås. Sedan kunde jag inte låta bli att påpeka att det nog vore större nytta med AF om de kunde leta upp och tipsa om de "osynliga" jobben istället, de som aldrig hamnar i Platsbanken eller på letajobb.nu, eftersom vi arbetssökande ändå hänger på Platsbanken och med största sannolikhet redan tittat på och kanske t.o.m sökt de jobb AF "tipsar" om. Inte ordagrant kanske men iaf.

Det kommer nog inte göra någon skillnad i alla fall. Förmodligen svarar hon inte ens och jag är fortfarande utan aktivitetsstöd. Vilket lutar åt att jag därmed måste ignorera min känsla av att jag kommer bli deprimerad om jag tar på mig ytterligare ansvar för en ny brukare eller kund. Jag är inte skapt för den sociala påfrestningen och skulle förmodligen trivas bättre med att sortera spik. Men så går det när man ignorerar ett ultimatum.