Hade hoppats på att vara öm i baken vid det här laget men no such luck. Papperen från endokrinologen på Ackis har inte dykt upp än, vilket gör mig omåttligt frustrerad (eller gjorde mig förra veckan då jag bara ville slå sönder något, eller någon...) och inte så lite sammanbiten med munnen i ett smalt streck och ögonen svarta som kol. Men snart så går det över i resignerat tålamod som vanligt. Tålamod har jag gott om, det är jag bra på, och resignation är ett normaltillstånd för mig.
Alltså har jag firat midsommar på mina gamla vanliga hormoner men jag hoppas ju att det blir den sista. Det var en ovanligt fin men som vanligt onykter midsommar, ovanligt tom utan lillebror men som vanligt hemtam och trevlig med grillat, grannar och granar. Plus en och annan björk å tall såklart. Och öl. Ja, jag tog väl nån jag också men jag var nyktrast isäng. Som vanligt, och pappa fullast, som vanligt. Men i år slapp jag iaf tejpa ihop faderns ögonbryn efter att han synat backen. För ovanlighetens skull ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar