Har varit hemma hos mor å far i helgen, lite kvalitetstid med päronen och djuren som jag uppenbarligen inte kan få för mycket av. Åkte hem idag igen efter att ha varit hos tandhygienisten (kl 07.15) där man bara fick beröm som vanligt. Eller, hon tyckte att jag borde bli lite lättare på handen när jag borstar, annars såg allt så fint, så fint ut inte ens någon tandsten ;) Orkade, vågade inte byta namn hos dem. Mesigt och dumt eftersom jag blir kallad var 18de månad vilket innebär att jag nästa gång förmodligen inte kommer att passera som Therese...
När jag kom hem till min lilla stuga väntade ett brev från transportstyrelsen. Just det- bakläxa. Nu vet jag iaf att det bara råder undantag med huvudbonadregeln om man bär den dagligen i religiöst syfte. Förstår dock fortfarande inte varför man måste kunna se håret annars.
En överraskning väntade på mailen också. Någon har tipsat en journalist om mig och min transition som i sin tur skulle vilja göra ett reportage om mig i LjusdalsNytt. Spontan reaktion? Är detta ett skämt? Drömmer jag?
Jag kan inte förneka att det skulle vara kul, fast roligare om man kunde se gamla klasskompisars miner när de slår upp tidningen och sätter morgonkaffet i halsen! Men jag ser också framför mig några som ogillande kommer snörpa på läpparna, skaka på huvudet och tänka den där ska då alltid vara så speciell å dra till sig en massa uppmärksamhet! Kanske borde jag helt enkelt tacka nej? Egentligen är min historia ganska tråkig och inte särskilt unik så det är ju faktiskt lite onödig uppmärksamhet. Det är ju inte heller bara jag som blir uppmärksammad utan även de som är släkt med eller känner mig vars jobbarkompisar och dylikt kanske lägger ihop två och två och ja...ni fattar. Det är ju inte bara jag som blir outad utan familjen också. Jag skulle kunna knycka på nacken och säga vem bryr sig? Men det är inte bara mitt liv det gäller och det kan ju finnas någon som bryr sig. Hm. Jag får fundera på saken.
Imorn ska jag till hormonläkaren. Äntligen! Hoppas proverna ser bra ut (det tror jag för annars hade han nog kallat tidigare) och han skriver ut ett recept på nebido åt mig. Längtar!
6 kommentarer:
Vad gör det om folks jobbkompisar inser att "oh, den killen/tjejen känner minsann en tjej som ska bli kille!"? Jag fattar om det kan blir jobbigare för familjen och släkten, dock, det är liksom lite känsligare. Du kan ju fråga dom?
Jo, det ska jag nog. Men det blir iaf inget innan namnkalaset.
Jag tycker du skall göra det, inget kan vara hemligt någon längre tid på småorter som den här. Går du ut i tidningen så är det slutspekulerat, slut på alla hemgjorda gissningar utan i stället ren fakta.
Det är ju inte tänkt att det ska vara hemligt, men det är ju inte heller tänkt att det ska bli nån sorts freakshow. Det är lite sensationsvarning på att gå ut i tidningen + att det kanske inte är alla som uppskattar att bli förknippad med en transperson och tycker det är jobbigt att få frågor t.ex.
Spekulationer å gissningar kan jag dessutom tycka är lite underhållande. Och vad är ren fakta? Vad exakt är det folk vill veta? Är det huruvida jag bytt namn och lever som man numer eller är det, som vanligt, vissa operationer som är intressanta? Av nån anledning brukar det vara just operationerna som folk frågar om först. Men det behöver jag naturligtvis inte svara på om nåt sånt kommer upp.
Många gånger pratar inte folk så mycket som man tror. Kanske är det tryggare att inget säga, att låssas som att man inget vet så man slipper ta ställning.
I bland kan det vara lättare att "skojja" bort saker än att ta tag i det och verkligen fråga det man funderar över. Förstås att du får en del frågor, hur hanterar du dem och hur hanterar du när folk blir tysta och du ser frågan oh funderingarna i deras blickar ?
Slippa ta ställning? Haha, det är ingen som behöver ta ställning; det är ju inte som att jag gått och blivit nazist ;) Men jag förstår hur du menar.
Jag hanterar både tystnad och frågor med ett leende. Ställer de fel sorters frågor svarar jag undvikande och vågar de inte ställa några frågor alls får de inga svar heller. Jag har ingen skyldighet att svara på någonting, att bevisa något eller förklara mig för att "förtjäna" rätten att vara mig själv. Jag har heller inget behov av det, men ställs frågor brukar jag inte ta illa upp utan svarar så gott jag kan eftersom jag inte har någon anledning att tiga.
Skicka en kommentar