Tacka Gud

Igår var en såndär dag som när den närmade sig sitt slut fick en att andas ut med ett nöjt leende på läpparna. Det var en riktigt bra dag med vackert väder och lyckade möten, inte ens ett dödsbud kunde förta hela känslan av tillfredställelse. Det var nästan att man kände sig lite religiös och tänkte tacka gud fast man inte tror att det finns någon som lystrar till det namnet eller titeln.

Dagen började med ett möte, en intervju för att kanske bli kontaktperson åt någon i framtiden. Om jag vill, om jag orkar, om det passar. Jag kom dit som Gabriel och fick ett skitbra bemötande av damen som intervjuade och som dessutom inte var helt oerfaren av transpersoner, eller kanske just därför. Vi pratades vid i kanske en timme och det kändes riktigt bra när jag gick därifrån. Även om det inte finns nåt som passar just nu tvivlar jag på att jag blir bortglömd om något dyker upp.

Samtidigt har jag fått erbjudande om att fortsätta jobba med Robban till hösten, en utökad tjänst dessutom eftersom grabben ska flytta hemifrån. Jag vet inte hur jag ska göra. Det var ju inte bara p.g.a. teckenspråket som jag klev av tåget i vintras även om det uppenbarligen inte är en så allvarlig brist som det först lät. Varken Robban eller jag upplever några svårare kommunikationssvårigheter. Men. Det är ett stort och energikrävande ansvar att vara assistent åt en person som inte har förmågan att ta vara på sig själv rent förståndsmässigt, och som inte heller ser skillnad på en personlig assistent och vanlig familjemedlem/vän och förstår att man har ett eget liv utanför jobbet. Dessutom känner jag mig otillräcklig, framförallt i skolan. Jag skulle behöva pedagogisk utbildning men det har jag inte. Det har inte den andra assistenten heller och ingen annan tycks anse att jag saknar något förutom teckenspråket. Robban vill absolut inte att jag slutar. Bra betalt är det också för att vara socialt arbete (och för att jag inte har så mycket att jämföra med förutom nåt sommarjobb och socialbidrag...). Ett jobb är ett jobb är ett jobb, kan man ju tycka, men är jag rustad för det?

Sen var det ju den där lilla detaljen om min transition. Hur kommer jag ut och vad blir reaktionen? Hmmm, hmmm, hmm? Det är en förutsättning för att kunna fortsätta jobba med samma folk till hösten. Men ibland behöver man inte ens anstränga sig.

Brukarens lillasyster (10 år) frågar vad min tatuering på armen egentligen föreställer och jag förklarar kombon med stjärntecken och mans-å kvinnotecken och transpersoner. Transpersoner för tioåringen var sånadär bögar...hrm, mja, inte riktigt. Så jag förklarar lite granna med mammans hjälp och vi kommer fram till att transpersonen bland andra är tjejer som vill bli killar och killar som vill bli tjejer. SOM DU! utbrister Robban, och ja, varför neka? Hej hopp så var jag utkommen och man sväljer allt med hull och hår (även om operationer, framförallt de där nere, alltid är extra intressanta av någon anledning).

Så man åker hem med ett leende på läpparna och känner att fan, vilken bra dag det här har varit! Det gjorde jag bra!