...

Höll på att försova mig i morse när jag skulle cykla in till hälsocentralen men vaknade ändå i god tid för att hinna käka frukost. Jag fick min andra testospruta idag och det känns helt annorlunda den här gången. För det första sved det i huden medan sköterskan injicerade; förra gången kände jag inte av nålen alls. Istället fick jag ont i ichiasnerven förra gången så jag fick halta mig därifrån; den här gången känner jag ingenting. Det var olika sköterskor och dessutom lät det som att första sprutan var lite annorlunda.

Sedan cyklade jag hem. Det gick ovanligt tungt. Hade liksom ingen energi och när jag väl kom hem, runt tolv, orkade jag inte duscha utan la mig och sov istället. Fem hasade jag mig upp. Fortfarande lika trött och seg och inte det minsta hungrig trots att jag inte ätit sedan halv tio. Och med huvudvärk. Då får jag ett sms från mamma.

Findus är diabetiker. Det är därför han dricker som en hel häst och är helt besatt av mat, verkar mager och tunn, och är ändå sväld i magen. Han måste ha specialfoder och en spruta morgon och kväll i fortsättningen. Frågan är om han tål maten; han kräks ju om han inte äter sitt foder för känsliga magar, och sedan hur han klarar att få sprutor. Mamma ska fundera över helgen på hur vi ska göra. Det kanske är lika bra att han får somna in. Om han inte var en katt som behöver kattsällskap skulle jag ha tagit ner honom hit och haft honom som innekatt då jag har mer tid att ge honom insulinet- och inte har problem med sprutor. Vet inte hur bekväm mamma är med det..Men det skulle iaf inte funka att flytta honom hit. Hur kul vore det för Findus att vara innekatt sina sista år och dessutom tvingas resa i kattbur på tåg och buss när jag åker upp och ner mellan mina hem? Nej, funkar det inte för mamma att ge honom medicinen är det nog bättre att han får gå bort.