Lat kommunist

För någon som mig skulle ett lite mer kommunistiskt styre vara väldigt bra. Åtminstone vad det gäller arbetsmarknaden. Tänk vad trevligt det vore om skolan var utformad så att varje individ uppmuntrades till att nå toppen av sina förmågor och varken hålls tillbaka när de överpresterar i jämförelse med sina jämnåriga kamrater eller stigmatiseras för att de inte gör lika bra ifrån sig som genomsnittet. Tänk om skolan, som egentligen bara är början på arbetslivet, fokuserade på att låta individen få utvecklas i sin egen takt och efter sina egan potential istället för att rättas efter en och samma standard. Dessutom skulle hela skolgången fokusera mer på individens framtida yrkesroll och när det är dags att lämna skolan bakom sig och börja arbeta skulle det vara den enklaste sak i världen att göra en yrkesanalys av individens intressen och förmågor och därigenom liksom valla in oss i ett jobb med en gång. Rätt jobb för rätt person. Naturligtvis utan tvång och bara som förslag och naturligtvis med fokus på att individen ska trivas med det hen gör. Risken är ju stor att systemet blir för bekvämt och börjar sätta människor att göra sånt de är överkvalificerade för, tycker är tråkigt och/eller understimulerande så som man ofta gör idag med en del personer som har vissa former av funktionshinder. Det är naturligtvis inte meningen. Meningen är ju att få rätt person på rätt plats (vilket innebär att personen trivs med den platsen) och att förhoppningsvis minska arbetslösheten på det viset. Alla vet inte vad de vill, alla kan inte snacka sig till ett jobb, alla vågar inte ta för sig. För mig skulle det vara en lättnad om någon tittade på mina förmågor, kunskaper, intressen samt personlighet och matchade de egenskaperna med arbetsmarknaden, visade på jobb som kanske skulle passa och, ja, faktiskt, sökte jobbet åt mig ifall jag fann dem intressanta. Det är så jag önskar att Arbetsförmedlingen kunde jobba och inte med piskor och ultimatum.

Det kanske är höjden av lathet/bortskämdhet att vilja få allt serverat på det viset men, ja, det är ju så jag känner. Somliga kanske får rysningar av blotta tanken på att staten skulle gå in och "kontrollera" oss på det viset, som en diktatur! Fast i en diktatur skulle man inte ha något annat val än att göra som man blir tillsagd. I min utopi skulle man ha alla valmöjligheter som önskas kan, bara det att systemet föreslår studier och yrken som man troligen är intresserad av och gillar och dessutom stöttar en hela vägen och inte bara släpper en vind för våg efter skolan.

I min utopi skulle AF vara en myndighet som var mellanhand mellan arbetsgivaren/köparen och arbetstagaren/säljaren. Arbetsköparen skulle komma till AF och säga att de behöver en person med vissa egenskaper/kunskaper och AF skulle säga att ja det kanske vi har; kontakta en arbetssökande och visa på jobbet, fråga om hen är intresserad och i så fall förhandla med arbetsköparen om anställning. Vore det så hemskt? Vore inte det lättare för alla parter?

På det viset skulle jag inte behöva veta var jag hittar de påstådda 90% av alla lediga jobb som inte ligger uppe på platsbanken och ligga sömnlös på nätterna av ångest för att jag har så dålig fantasi utan fokusera på de möjliga jobb jag faktiskt kan fantisera ihop. Jag skulle inte behöva ha dålig mage, halsbränna och en stor klump i halsen av bara tanken på att ringa till någon som möjligtvis kan erbjuda mig ett extrajobb på ett visserligen ganska intressant gruppboende för funktionshindrade med mycket tilltalande arbetssätt- för någon annan skulle kunna hjälpa till och bereda vägen åt mig.

Men jag är väl bortskämd och lat, van vid att någon annan fixar och donar medan min enda funktion är att lyda och göra ett bra jobb.