Jag tycker om min lilla stuga här nere men det är lite ensamt. Det skulle vara trevligt med sällskap ibland och jag längtar ofta upp till Hälsingland och familjen. Så småningom flyttar jag upp igen, garanterat. Men när, det är ju frågan det. Om ett år, två eller kanske tio? Helst inom en femårsperiod tror jag. Fast det är nog inte "när" i tid jag ska fundera på utan "när" i kapital.
På tisdag ska jag in till stan och träffa en tjej på socialförvaltningen och be om ekonomiskt bistånd. Att vara utan jobb har sina uppenbara nackdelar. Ska ringa på ett extrajobb i morgon; ett företag med flera gruppboenden i Uppsala tar gärna emot ansökningar om timvikarier. Just nu känns det faktiskt som ett helt överkomligt företag att ta mobilen, slå ett nummer och snacka med en främmande människa. För ett par dagar sen visste jag inte vart jag skulle ta vägen av oro. Kanske är det bra att ha lite småångest emellanåt så att man sedan kan ruska på sig och säga till sig själv att det helt enkelt får bära eller brista. Vad är det värsta som kan hända? Att jag stammar och låter jättenervös? Än sen? Jag får helt enkelt försöka se det som en erfarenhet, en utmaning att övervinna. Bara att göra det är en vinst oavsett om jag får ett extrajobb eller inte.
Och så är det ju körkortet, det måste också fixas. Jag får väl se det lite som ett nyårslöfte att ta körkortet i år, helst denna månad. Eftersom jag är sponsrad av farsgubben är det bara mig det hänger på. Och det är ju det som är problemet. Kanske är jag så rädd för att misslyckas med teorin att jag inte ens vågar försöka. Vilket är lite väl fegt. Så jag får sparka mig själv i baken hela vägen till trafikskolan på tisdag när jag ändå är i stan. Det är i alla fall tanken, om det blir så i praktiken...jadu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar