Drömmar och fantastiska berättelser

Inatt drömde jag något högst osannolikt, otroligt och underbart fantastiskt. Jag drömde om en gammal vän som jag med stor beklagan och sorg förlorade för länge sedan på grund av våra fundamentalt olika livssyner men som i drömmen åter log mot mig med värme. I drömmen försäkrade hon för mig att alla självklart får vara precis det de är och vill; och syftade på att min könskorrigering inte störde henne det minsta och att vi forsatt var precis så goda vänner som vi varit i skolan.

Som vanligt trotsar drömmarna allt förnuft. I verkligheten var vårt avsked och förhållande mot slutet ganska frostigt och jag minns att vi ofta var osams, och inte alltid bara med anledning av våra skilda livsåskådningar, men jag minns också att då vi var sams hade vi fantastiskt kul tillsammans och jag saknar det. Jag saknar henne. Drömmen gör mig glad och jag fylls med tillförsikt trots att jag vet att i verkligheten är jag förmodligen fördömd i hennes ögon på grund av mitt livsval och att hon inte kommer ändra sig på den punkten eftersom hon är precis lika tjurskalligt självrättfärdig som jag är (förmodlingen en stor bidragande orsak till att vi inte drog jämnt alla gånger då vi är så himla lika ;). Men trots att jag vet det känner jag fortfarande samma tillgivenhet för henne som jag gjorde då och låter mig uppmuntras av en fullkomligt verklighetsfrånvänd dröm. All positiv energi är och förblir bra energi även om den grundar sig på naiva drömmar.

Och jag ber om ursäkt för att jag skriver så konstigt men jag har just läst den svenska översättningen av Neil Gaimans "Stardust" och är lite färgad av språket. Den var underhållande men tyvärr (och jag säger detta med en känsla av stor skam, skuld och bedrövelse) så tycker jag att filmen, som är helt fullständigt annorlunda, är mycket bättre. Det känns fruktansvärt att behöva känna och säga det, jag som alltid föredrar bilder målade med ord och inte rent faktiska optiska synvillor på en skärm, men tyvärr måste jag påstå att de som skrev om Gaimans original skapade en mycket bättre berättelse än originalet. Jag hoppas att jag aldrig skriver något som någon annan kan göra bättre. Där skulle min tjurskalliga självrättfärdighet slå till med full kraft och jag skulle styvnackat aldrig för en sekund erkänna något dylikt ens för mig själv. Jag skulle bli grymt förnärmad. Förmodligen. Uppenbarligen är Gaiman av ett mer ödmjukt och öppensinnat virke eftersom han i en kommentar beskriver det som att ha lämnat sitt barn till en internatskola och få tillbaka bilder ibland där det tillkommit en tatuering och först bli helt förskräckt och sedan kunna erkänna att mjo, men det ser ju faktiskt ganska bra ut...

Fast man kanske bara ska vara tacksam om någon i någon avlägsen framtid finner något man skrivit som tillräckligt intressant att ens överväga en filmatisering. Yeah, as if. In my dreams for sure ;)