Tidigt i morse vaknade jag med mensvärk. Inget blod dock (än, ta i trä) men vid det här laget hade man ju hoppats på att få slippa allt som har med det där att göra. Så det är ju tur att jag övertygade hormonläkaren om att den här gången få ta sprutan efter tio veckor och inte tolv som tidigare. För att bygga upp en bättre hormondepå och sedan går jag tillbaka till tolvveckorsintervaller efter nästa omgång, som är nästa vecka. Då har det gått tio veckor sedan sist och om jag har tur innebär det att jag slipper den där humörsvackan jag fått veckorna innan de senaste sprutorna då hormonnivåerna sjunkit. Visserligen är jag en såndär hemsk person som anser att självmord är en mänsklig rättighet men det är också en rättighet att få känna livslust och då är det inte särskilt kul att ligga och fundera på att lämna in tidigt ett par veckor för egentligen gillar jag att leva. Hela poängen med den här resan är ju att förlänga livet, inte försöka hitta nya anledningar till att ända det. Finns bättre saker att göra.
Men en trevlig sak är att rösten bara tycks djupna mer och mer och det verkar som att jag numer passerar som kille när jag öppnar käften. Och så länge jag håller mig till bara några stavelser slipper jag målbrottsgnälligheten också ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar