Skuggsyndrom

Sist jag var på bibblan letade jag efter en bok om genusvetenskap men hittade ingen. Istället snubblade jag över något intressant när jag ögnade förbi psykologihyllan. En bok med samma titel som det här blogginlägget skriven av en psykolog, John Ratey, och en journalist, Catherine Johnsson, och utgiven 1997. Den handlar om syndrom som depressioner, ADD, OCD, manodepressivitet, borderline, schizofreni, autism och fler liknande diagnoser- fast deras lindrigare kusiner som oftast aldrig blir diagnostiserade. Alltså, det handlar om personer som har ytterst milda former av dessa syndrom med relaterade problem och jag blev inte förvånad när typ hela släkten som inte är diagnostiserad med de "riktiga" syndromen dras med de mildare varianterna. Däribland jag själv. Naturligtvis kan man argumentera att precis alla någon gång känner igen sig i liknande beskrivningar och att det därmed inte är något att fästa sig vid; det är helt normalt. Ja, absolut, visst är det så men det betyder inte att man kan, eller ska, blunda för de problem man kan ha i relation till något skuggsyndrom. Jag har länge känt mig väldigt träffad av en diagnos som heter Schizoid personlighetsstörning (inte att förväxla med schizofreni) som bland annat innebär att man är väldigt reserverad och självtillräcklig, ibland har svårt att få kontakt och delta i sociala sammanhang och/eller är helt ointresserad av social samvaro. Man lever liksom lite i sin egen inre värld som ofta är fylld av allt det där som andra söker och finner i den yttre världen. Personer med denna diagnos beskrivs i den här boken som "blyga gorillor", misstänksamma och ibland till och med lite fientliga därför att de ofta misstolkar sin omgivnings sociala signaler på ett negativt sätt. De omnämner det som en extremt lindring form av autism. Jag drog genast öronen åt mig. Vadå misstolka sociala signaler? Jag som är en sån duktig människokännare och vet precis vad folk menar hela tiden! Och jag är inte misstänksam! Bara realistisk och vet att människor har potential att inte alltid vara så snälla som de verkar, annars vore jag naiv. Att vara misstänksam betyder att man utgår från att folk har en dold agenda och det gör jag verkligen inte! Eller? Men det är något som inte lämnar mig ifred. Med extremt lindrig autism menar de lindrigare än till och med Asperger och att schizoider istället för att vara helt blinda för minspel, kroppsspråk och tonfall med mera, som fullfjädrade autister oftast är, har schizoiden blick för det men är ändå typ synskadad med en del blinda fläckar vilket leder till missförstånd. Ska jag vara realistisk även här måste jag ju erkänna att även om jag tror att jag förstår det mesta så behöver det inte alltid vara så och tänker jag efter finns det gott om underliga missförstånd från min sida genom åren. Och tänker jag lite till finns det en hel del underligt beteende också som inte verkar riktigt "normalt". Till exempel; hur många barn skulle spela munspel tills de får blåsor på läpparna och ändå fortsätta? Det gjorde jag trots att det måste ha gjort ont. Det är en hel del annat som också dyker upp och får mig att undra, mer allvarligt nu än förut. Innan jag läste den här boken tyckte jag att Schizoid personlighetsstörning nästan lät lite charmigt men nu känns det av någon anledning inte lika odelat possitivt längre ifall jag skulle kvalificera för en diagnos. Varför har jag inte kommit underfund med än. Och kanske borde jag inte ens fundera på dylika saker eftersom det är normalt att vara lite onormal...