Strukturella underströmningar

But I will run until my feet no longer run no more
And I will kiss until my lips no longer feel no more
And I will love undtil my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for...

Refrängen ur Run, en sång av Amy McDonald. Och varför skrev jag ner den? No reason. Var bara vad jag hade i lurarna just då.

Försöker strukturera upp mitt skrivande men det går ju sådär som vanligt. Har haft en hel vecka utan något särskilt att göra så man tycker ju att jag hade kunnat skriva tills fingrar och ögon blöder men inte då. Istället har jag lagt ner alldeles för många timmar åt att spela Sims, igen. Det går i perioder det där.

Steven King råder en att koncentrera sig på en berättelse i taget och skriva någon timme eller några sidor per dag, varje dag, tills det inte finns något mer att berätta. Men han har inga knep för att hålla ett lättdistraherat sinne fokuserat även då man får stiltje i skapandet. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, vill, vill, vill skriva klart ett av mina projekt och få det publicerat men jag gör precis som min mor med sina renoveringsprojekt- börjar med tillförsikt och entusiasm, för att snart tappa gnistan och lämna det hela för att sedan med förnyad tillförsikt och entusiasm börja på ett nytt projekt medan det andra vilar bara för att det ska sluta likadant tills man har femtioelva olika påbörjade projekt utan någon aning om vilket man ska avsluta först. Vilket i sin tur utlöser en sorts panikkänsla som resulterar i att man helt enkelt skiter i det- och gör något annat. Spelar Sims kanske. Eller tar en promenad.

Vill man vara en författare kan man inte bara skriva när andan faller på utan verkligen göra det till ett arbete- men hur motiverar man en hjärna som går på energisparlåga mest hela tiden och hellre tittar på medan tevattnet kokar? Enda lösningen hittills har varit att skriva när det kliar i fingrarna att göra det för jag blir så frustrerad av att sitta där vid tangentbordet utan att det händer något eftersom jag för tillfället är oförmögen att tränga in i berättelsen jag skapat. Jag är för ofokuserad eller rastlös på ett subtilt stillasittande sätt. Orka koncentrera sig liksom. Låt Simmarna distrahera mig en stund istället.

Har funderat på att, för att tillmötesgå mitt splittrade sinne, att helt enkelt gå in för att alternera projekten och på så sätt hålla intresset igång. Att dedikera en timme åt ett projekt, en timme till ett annat och ytterligare en timme till ett tredje projekt och se vilket som blir klart först. Men det innebär att man måste kunna hålla sig till en rutin men eftersom jag inte har någon skam i kroppen får jag inte dåligt samvete av att bryta rutiner och vara oproduktiv, att inte göra någon som helst nytta. Så det lär inte heller fungera. Om hjärnan inte är tillräckligt vaken för att orka bry sig till att börja med blir det svårt att motivera den till verksamhet så länge den inte själv är uppe i varv.

Jag misstänker att det finns strukturella och/eller kemiska förutsättningar i hjärningen som gör det svårt för både mamma och mig med flera att behålla fokus och en produktiv energinivå. Vad gör man åt det?