Livet som kapital

Det är ingen hemlighet att mitt lilla ”specialintresse” är Döden. Det blir väl lätt så när man levt i memento mori sedan fyraårsåldern. Egentligen är memento mori en sorts filosofi från antiken som gick ut på att man skulle minnas sin dödlighet så att man inte tog onödiga risker och samtidigt såg till att njuta av det goda livet har att ge- innan det tog slut. För mig innebar det väldigt länge en ständig rädsla för att människorna omkring mig som jag älskade bara rätt som det var skulle dö. Vilket de inte gjorde men så länge vi lever är det just vad de och jag riskerar att göra. Konsten är att lära sig leva med den vetskapen.

Eller dö. För mig ter det sig självklart att den som har blivit tilldelad Liv när som helst kan säga upp sig med omedelbar verkan och Dö, om hen vill. För mig är det inget konstigt att vid sidan av andra livsavgörande vägval man kan göra finns det alltid en väg som heter Döden, lika tydligt skyltad som alla de andra i olika riktningar. Enda skillnaden är att Döden leder till en återvändsgränd som man (för det mesta) inte kan vända åter från.

Är det att likna vid ”självmordstankar”? I ordets bokstavliga mening är det ju det men den klassiska definitionen är snarare ”självmordstankar till följd av svårigheter att hantera emotionell och psykosocial stress med mera”. Fritt citerat från ingenstans. Självmord är en handling utförd av en tragisk människa som inte vågar, orkar eller har vilja nog att uthärda Livets alla kval och därför ”flyr”, ”ger upp” eller beskrivs på något liknande sätt för att understryka den bristande styrkan och moralen hos personen i fråga.

Jag undrar varför självmordstankar och självmord konsekvent betraktas som ett misslyckande, något man ska beklaga och i vissa fall förakta som ett tecken på svaghet eller att något är fel. Varför då? Varför är livet så jävla heligt? Detta ständiga slit och släp, duktig- och nyttighets hetsen, tacksamheten man ska känna över att vara vid liv och pressen att göra något av det. Eller helt enkelt bara klara av det, stå ut med det, vara tapper och stoiskt kämpa mot psykiskt och fysiskt lidande, ställa upp på samhällets alla krav utan att ”fly” från förväntningar och ansvar, från sina ”problem”. Man ska kämpa för att övervinna dem. Det är viktigt, det är sunt och det är moraliskt rätt. Men varför?

Kan det inte vara lika rätt att välja ”svält” istället för ”stöld” eller ”tiggeri” när man inte kan få tag i mat på något annat sätt? Jag kan tigga eller stjäla för att få mat och därmed överleva, men jag borde också kunna välja att svälta med motiveringen: ”så jävla kul är det inte att ha ett liv; det intresserar mig inte särskilt och innebär bara en massa slit och svårigheter även om jag för den skull kan ha roligt ibland och älskar min familj så är det ju egentligen ganska meningslöst att hålla på och kämpa för min överlevnad på det här viset när jag ändå inte tycker att det är särskilt märkvärdigt att vara vid liv”. Varför skulle det vara fel eller tragiskt? Och jag kan naturligtvis välja ”svält” även när det finns pengar att köpa mat med, av precis samma anledning- det är fullständigt meningslöst att proppa magen full när jag ändå inte uppskattar livet särskilt mycket. Måste jag känna på något annat sätt bara för att det är mer ”rätt”? Tydligen är det något tragiskt över en människa som inte vill leva därför att livet ska eller borde vara en uppskattad gåva! Man ska kunna njuta av sin förmåga att tänka och känna, av att uppleva saker i sin omgivning och ha en plats i denna världen. Det är en så självklar uppfattning i vårt samhälle att varje levande människa borde nära en önskan om att vilja njuta av livet, vilja uppleva saker, vilja uppnå något och vilja skapa något av sin tillvaro i sin tillvaro att det allmänt betraktas som något sjukt eller fult att inte vilja de här sakerna. Om man inte vill det är det något som är fel hos personen och det måste åtgärdas, går inte det måste man åtminstone förhindra människan från att ta sitt liv.

Uppenbarligen är Döden så hemsk att till och med ett miserabelt liv, ett likgiltigt liv eller ett lidande liv är bättre än inget liv alls. Jag förstår det inte. Men nu är ju jag också en såndär hemsk människa som anser att liv, oavsett form, är något vi både kan ha och mista. Det är ju precis så det är; vi har liv men vi kommer att mista det. När har ingen som helst betydelse för mig. Förr eller senare förlorar vi livet och om en del föredrar förr varför skulle de då inte få göra det? Jag kan se livet inte som en gåva att förvalta utan som en lotterivinst (jag behöver inte förklara hur jag menar för du ser det också, eller hur?) och en del sparar sina pengar så länge de kan, kanske till något speciellt de planerar eller kanske till oförutsedda överraskningar, men så finns det de som vill spendera allt på en gång och/eller gärna utsätter sig för risker som kan innebära att man förlorar allt eller vinner mer. Men så finns det en del som önskar att de kunde lämna tillbaka den där jävla vinsten, att de aldrig vunnit. Har vi någon rätt att döma dem oavsett orsaken till deras inställning? Har vi någon rätt att stå i vägen för dem och bestämma att den enskilde inte får ha kontrollen över sitt eget livskapital- ifall hen väljer döden vill säga.

Missförstå mig rätt. Det betyder inte att vi ska titta bort när någon mår så dåligt att hen vill ta livet av sig bara för att hen har rätt att göra det- naturligtvis måste vi ta reda på om det är något vi kan göra för att göra livet intressantare än döden. Egentligen kanske just den här människan inte vill dö, hen vill kanske bara inte leva på just det här viset och behöver hjälp att hitta ett bättre sätt att leva på. Det är skillnad.

Jag vann på lotteriet och fick ett liv. Det innebär tyvärr att jag också måste dö. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Jag älskar att ha ett medvetande och en uppfattningsförmåga, älskar att kunna tänka och känna och uppleva nya saker, både roliga, jobbiga, svåra, tråkiga och smärtsamma. Det är erfarenheter och det tycker jag är spännande. Jag är en nyfiken människa vilket gör att jag ser mitt liv som ett äventyr fyllt med en massa olika vägskäl som jag kan välja och vraka mellan. Varje väg leder till sina egna konsekvenser och erfarenheter och allt jag behöver göra är att välja den väg jag tror leder till den bästa underhållningen- eller minsta smärtan. Det är inte så lätt alla gånger och ibland snubblar man och skrapar upp knän och handflator för att man inte ser, har för bråttom eller inte har rätt skor. Vissa vägar önskar man att man kunde ta men man har inte utrustning och kondition för det- vissa gånger måste man dessutom acceptera att man aldrig kommer få det heller- och måste tyvärr välja en annan väg. Ibland blir man tvungen att gå tillbaka eller snabbt hoppa av en väg som visar sig leda käpprätt åt helvete, men sånt är livet och det är spännande. Jag vill ha mer! Samtidigt finns det alltid jämsmed alla andra vägar en väg som bara leder till en enda konsekvens- inga fler vägar att välja på. Bortanför Dödens skylt finns inget Liv. Eller kanske är det inte ens en väg utan snarare den ende följeslagare som aldrig kommer överge mig på livets alla vägar. Det kanske är både och.

Döden. Ständigt vid min sida, ständigt beredd att ta emot mig efter det slutgiltiga fallet vare sig jag aktivt väljer det själv eller inte. En tålmodig skugga som kastas av mig själv på Livets väg. Jag kanske inte vill det men min vilja har ingen betydelse för Livet och Döden är två sidor av samma mynt, så är det bara. Så om jag vaknar en dag och känner ”nej, nu räcker det, min nyfikenhet är stillad, jag har fått mitt lystmäte av Livet och nu är jag beredd att betala för det” då förväntar jag mig att mitt beslut respekteras som ett likvärdigt alternativ till fortsatt liv. För om inte, om valet av Döden anses helt förkastligt och man anser att jag borde ha fortsatt mitt liv trots att det inte fyller någon funktion för mig själv då undrar jag för vems skull jag lever mitt liv? Just det; för vem lever jag Mitt Liv? Om jag inte värdesätter det själv måste jag då tvingas stå ut med det för din skull? Straffar du mig för att du inte kan/vill hantera sorg och saknad? Något som du ändå kommer att utsättas för- sorry, men det är faktiskt inte jag som har bestämt reglerna; vann man ett Liv får man vackert betala med Döden. Jag skulle inte tvinga dig att leva för min skull. Jag skulle be dig göra det för din egen men om du inte känner att det ger dig något längre vill jag bara veta hur du vill ha din begravning, hur du vill att vi ska minnas dig. För det har du rätt till, vem du än är.