För mig är det viktigt att vara självständig och oberoende. Samtidigt får jag panikkänslor av triviala saker som att ringa på jobbannonser eller spontanansökningar, tala för egen räkning och att be hyresvärden om skjuts när inget annat alternativ finns än en lång promenad mitt i smällkalla vintern. Ont i magen, kallsvettningar, hjärtklappning och förhöjd andingsfrekvens. Dessutom blir man deprimerad av arbetslösheten, isolerad och skygg i onödan av rädslan att vara till besvär och en allmän känsla av värdelöshet kommer över en. Jag är svag, feg, dum, lat, patetisk och ett fullständigt slöseri med syre. För att jag inte kan klara mig själv, för att jag behöver hjälp att ta mig dit jag vill.
Frustrerande. Vet inte hur ofta jag önskar att systemet satte rätt man på rätt plats så att jag slapp anstränga mig - eller rättare sagt - så att jag kan undvika mina rädslor istället för att konfrontera dem. För det är jobbigt. Men eftersom jag är lat och feg är det så jag vill ha det. Tänk om jag hade en agent som fixade allt åt mig, gud va skönt!
Fast tänk om jag kunde klara mig själv, tänk om jag inte behövde någon annan...vad underbart det vore om jag var helt oberoende och inte behövde andras välgörenhet eller kompetens. Tänk om jag faktisk var den där stålmannen som dagens samhälle tror att alla individer kan vara och bli trots våra olika förutsättningar. Det vore ju fantastiskt!
Jag är trött på att handikappas av mina rädslor och mentala smärta, det har pågått alldeles för länge. Så jag har kanske en lätt anstrykning av socialfobiska besvär och mindervärdeskomplex? Jaha, så gör något åt det då! Men jag klarar det inte på egen hand. Redan i höstas försökte jag med en arbetspsykolog men fick bara till svar att mina "problem" berodde på att jag var ung och mitt i en identitetskris, typ inget han kunde göra något åt. Tydligen något som jag kommer växa ifrån då eller? Om jag bara står ut med arbetslöshet och ångest några år till så kommer det att lösa sig av sig självt? Nä, det tänker jag inte acceptera.
Jag försöker igen. För att bli självständig och jaga bort rädslorna ur mitt liv måste jag få någon form av stöd. Det kommer bli tufft, minst lika jobbigt som det jag har jobbigt med men som det ser ut är KBT med en kvalificerad psykolog vad som står till buds. Kanske måste jag försöka sätta mig över stoltheten och ta emot den hjälp jag behöver för att inte bli mer handikappad än jag redan är. Vägen mot frihet och oberoende kanske går genom precis det jag är rädd för.
1 kommentar:
Man säger att första steget mot att bli hjälpt är att förstå att man behöver hjälp. Och att man måste vilja ha hjälp. Det finns nånting jag skulle vilja föreslå dock; nämligen att man måste acceptera sig själv också. Om man bara går och tänker på hur hemskt feg man är för att man är rädd att ringa själv, så är väl det inget steg mot att få bättre självförtroende? Alltså, jag har ingen universallösning, men jag tänkte bara att det låter som att du är lite hård mot dig själv. Det är klart att om dina rädslor begränsar dig måste du övervinna dom, men man måste få vara rädd också.
Skicka en kommentar