Ge mig styrkan

Ge mig styrkan att acceptera det jag inte kan förändra, modet att förändra det jag kan och förståndet att se skillnaden.

KBT handlar om att bli medveten om och förstå sina tankar (kognitioner), sitt beteende och i de områden det behövs förändra dessa till det bättre med hjälp av en person som vet hur man gör det på bästa sätt. Praktik är en viktig del i förändringsprocessen. Det visste jag och såg inte fram emot det men accepterar det som nödvändigt. Dock inte godvilligt.

Förra veckan blev jag ombedd att göra en så kallad ångesthierarki över de telefonsamtal som de flesta människor måste göra i vardagen. Från att ringa familjemedlemmar och vänner till myndighetspersoner och arbetsgivare. Detta i syfte att senare öva på just dessa samtal.

Det här kan jag fan göra själv. Hur svårt kan det vara att göra en lista på mer eller mindre nödvändiga samtal, börja med de lättaste och arbeta sig uppåt på egen hand? Så småningom måste jag ju vänja mig!

Hur många gånger har jag inte tänkt så? Det var inget nytt tankestoff som dök upp när jag satt där mitt emot psykologen. Det enda nya var hur jag sedan betraktade tanken och känslan. Vad jag kände igen den som.

Situationen började bli jobbig, hotfull. Det var snart dags att konfronteras med mina rädslor och självbevarelsedriften slog till. Den instinktiva reaktionen var Spring! men om jag medvetet tänkt just det ordet eller ett liknande skulle jag genast ha avslöjat impulsen som en ganska barnslig respons på något som egentligen inte är så farligt. Därför måste det lindas in och rationaliseras till något mer acceptabelt för mitt medvetna jag; självklart är jag fullt kapabel att ta vara på mig själv! Psykologen kommer med fullständigt banala och självklara lösningar som jag minsann kan lista ut själv!

Men skulle jag självmant öva mig på att ringa ens de mest banala och enkla telefonsamtalen? Nej. Jag känner mig själv. Jag är expert på att hitta på de mest rationella och fullständigt logiska anledningarna till att jag inte har tid med det just nu och faktiskt har bättre saker för mig. Som att dammsuga. Kanske sortera de där papperen som jag borde sätta in i en pärm, eller helst läsa den där boken jag fick när jag fyllde år. Och på något vis känns det alltid vettigare än att ringa det där intressanta jobbet som jag föreställer mig skulle vara hur kul som helst att hålla på med.

Och även om jag mot förmodan skulle sätta mig ner och ringa de där samtalen bara för övningens skull finns det en överhängande risk att förstärka ångesten snarare än mildra den. Om man inte har insikt i varför det är jobbigt och därmed ingen förståelse för de egna känslorna kan man heller inte förebygga dem. Dessutom, när man tränar sig i att hantera sin ångest är tanken att man ska stanna i känslan lite längre varje gång tills man liksom vänjer sig och det klingar av. Det speciella med telefonsamtal är att de sällan varar tillräckligt länge för att man ska hinna nå en ångesttopp som sedan dalar vilket innebär att det snarare hela tiden byggs på för varje gång. Det var i alla fall vad psykologen sa, och jag tror henne.

Jag behöver hennes hjälp för att hitta andra vägar och strategier än flykt. Att jag ibland, när jag har lite sämre dagar, anklagar mig själv för att vara feg och dum betyder inte att jag tycker det t.ex på grund av min rädsla för telefonsamtal utan oftare på min dumma stolthet som gör mig rädd för att sträcka mig ut och ta den hjälp eller kontakt jag behöver för att må bra. Det är okey att vara rädd, rädsla är naturligt och en grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt liv- utan rädsla skulle vi ta allför stora risker mest hela tiden och förmodligen gå under förr snarare än senare. Men ibland får den för stor plats och blir ett hinder istället, något som begränsar ens liv så att man inte gör de saker man egentligen skulle vilja.

***

Det är en svår balansgång. Vad borde jag förändra och vad måste jag acceptera som det är? Jag vill tro att jag hittills varit ganska bra på att se skillnaden. Som tonåring trodde jag länge att min kropps könsuttryck var något jag var tvungen att lära mig leva med och acceptera som något oföränderligt. Om jag aldrig fått något alternativ kanske det hade fungerat. Kanske skulle jag ha funnit någon form av lycka i vilket fall (lycka är ett mycket subjektivt begrepp i alla sammanhang och så även här) men jag inbillar mig att jag aldrig skulle ha känt mig vidare hel och tillfreds. När jag fick ett alternativ förändrades allt. Plötsligt var min kropp inte längre något statiskt, en naturkraft att resignera mig för, utan något formbart och passivt jag kunde ta kontrollen över, åtminstone till en viss gräns. Jag måste fortfarande acceptera att jag inte kan förändra mina kromosomer eller könskörtlar som är och förblir vad de är. Men jag kan förändra det yttre utseendet. Precis som jag kan byta frisyr och klädstil kan jag byta mitt könsyttryck. Det enda som krävs är modet att göra det. Och modet att acceptera min könsidentitet vilket inte är att förglömma. Jag är ingen tjej som både jag själv och alla andra alltid trott, inte ens en alternativ tjej med ett alternativt kvinnligt könsuttryck. Jag är en kille. Innan jag kunde förändra någonting måste jag först acceptera det. Precis som jag nu måste acceptera att jag inte är rädd på ett rimligt sätt i alla situationer och därför borde göra något åt det.

Jag förväntar mig inga underverk. Jag inbillar mig inte att jag efter eventuell lyckad behandling helt utan betänkligheter kommer lyfta en mobil eller telefonlur för att ringa ett samtal oavsett dess betydelse. Men förhoppningsvis kommer det inte längre kräva dagar av förberedelse och peppning, ordagrant skrivna manus inklusive egna adressen och mobilnummer eller upprepade toalettbeskök inför de viktigare samtalen som de till eventuella arbetsgivare. Förhoppningsvis kanske det räcker med några få stödord/frågor och ett djupt andetag. Handsvetten kan jag ta. Jag kan acceptera att jag inte är en sådan person som lyfter luren helt utan närmare eftertanke, till och med att jag inte längre skulle gå upp på en scen eller ställa mig inför en grupp kända eller okända människor och göra en redovisning eller hålla föredrag utan minsta känningar av nervösa slag- något jag gjorde innan tonåren och inte hade minsta försåelse för andras nervositet. Den person jag var då är inte den samma som jag är nu. Det är också något jag måste acceptera.