Vem kan säga vart hen leder oss

Varför ska inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor längre? Ska alla ha likadana kläder och frisyrer snart så att man inte kan se någon skillnad? Jag tänker minsann inte sluta klä min dotter i rosa bara för att några rabiatfeminister har satt de naturliga könen i vrångstrupen och inte vill erkänna att vi faktiskt är olika!

Folk är helt klart rädda. Och det är begripligt, på sätt och vis. Det man inte förstår skrämmer och förskräcker. Tänker de ta min son ifrån mig och göra honom till en fjolla? Tvinga honom att bära tyllkjol och leka med dockor fast han är så duktig att bygga lego? Uppenbarligen är man rädd för att barn inte ska få leka med vad de vill på grund av övernitiska genuspedagoger som man tror ska tvinga på flickor bilar och pojkar dockor- vad hände med att erbjuda allt till alla barn och låta dem välja själva?!

Jag slår vad om att många genuspedagoger häpnar när upprörda föräldrar och förskolepersonal ifrågasätter det; ett fritt val är ju precis vad genusarbetet går ut på! (i alla fall som jag förstått det)
Problemet är att många föräldrar och personal inom barnomsorg och skola inte ser hur de omedvetet styr barnens så kallade fria val. Vad händer till exempel om en pojke väljer en glittrig rosa tröja i klädaffären? Säger den medföljande vuxna personen: ”Ja, vilket bra val, Gustav! Den passar perfekt till fotograferingen på dagis i morgon!” eller sägen hen, ”nja, ska du verkligen ha den? Vad ska kompisarna säga?” och om Gustav ändå får köpa tröjan och ha den på dagis vad säger personalen där? ”Vilken fin tröja du har idag, Gustav!” eller säger de ingenting men rynkar kanske lite på näsan? Viskar lite med de andra i personalen om föräldrarnas själviskhet som tvingar på sitt barn sina egna knäppa idéer och kastar konstiga blickar på pojken och ignorerar de andra barnen när de retar honom för tröjan?

Det är en sak att låta barnen välja själv; en helt annan att respektera det valet istället för att ifrågasätta det genom att blanda in sina egna värderingar och betänkligheter om vad som är ”passande”.

Naturligtvis finns det tillfällen när vuxna måste ingripa; som när ett barn tänker springa rakt ut i vägen efter bollen. Det är ett fritt val men barnet förstår inte konsekvenserna som kan komma av ett sådant val så man måste skydda dem. Samma sak när det gäller passande kläder, leksaker och beteenden; frågan är bara om det är nödvändigt att könsspecificera och värdera dessa saker. Varför skulle rosa och glitter bara vara fint på flickor till exempel? Det är vad genusmedvetande handlar om för mig; att öppna våra ögon så att vi kan stoppa oss själva innan vi frågar Gustav om inte den mörkblå tröjan med traktorn på är finare än den där rosa med enhörningen; för att skydda honom mot de fördomar vi just bekräftade och de värderingar vi just förstärkte. Om inte Gustav är ett ovanligt starkt barn med helt egna värderingar som han står fast vid (eller alternativt är mer eller mindre blind för hur andra reagerar på honom) kommer han snart lära sig att välja bort den rosa tröjan för att någon annan tycker den blå är finare (och så småningom dessutom lära sig att det beror på vad han har mellan benen som avgör vad som är ”fint”, inte hans egen åsikt) för att på så sätt få uppskattning. Barn vill bli bekräftade, helst positivt bekräftade och de anpassar sig om de kan. Ett fritt val är inte längre ett fritt val om det får negativ respons från omgivningen; vilket just exemplet med Gustav ofta får i ett heteronormativt samhälle. Varför samhället ser ut så är egentligen inte intressant; det intressanta är varför det försvaras, varför man genast rycker åt sig sina rosa flickor och blå pojkar som om någon tänkte göra dem till könlösa grå barn som ingen kan se skillnad på.

Tja, vid närmare eftertanke är det kanske sant. Pojkarna och Flickorna är på väg att blandas och reduceras till BARN; herregud, vart är världen på väg?
Frågan är vart man ville komma med den innan. Vad menar man med att bli upprörd över förslaget att slopa värderingarna och istället se varje barn var för sig? Inte som pojke, inte som flicka utan som en person så att de kan välja vilka kläder, frisyrer och leksaker de vill utan betänkligheter. Varför är den första definitionen folk vill göra av en liten människa vilket kön hen har? Harmlös nyfikenhet över barnets genitalier? Knappast. Att intressera sig för barns genitalier brukar inte anses harmlöst i vanliga fall. Det beror naturligtvis på de skilda värderingarna och hårda skolningen in i passande könsroller förståss. Folk vill se skillnad på vilka som har snopp och vilka som har snippa så att de ska veta hur man bekräftar och tillrättavisar individen under inskolningen till könslivet som i förlängningen bara är en förtäckt parningsdans. Det sker med olika medel från subtila saker som blickar och ironiska/sarkastiska kommentarer, välmenande missförstånd hos frisörer som inte kan tro att flickan menar riktigt så kort som det låter och osynliggörande till rena påhopp, hot och trakasserier. Samtidigt ska det vara okej att bryta från normen så att även Gustav kan ha rosa tröja, fast det räcker väl med pikétröja i så fall? Det är väl tillräckligt bö…

I samband med att ordet ”hen” kommit upp till diskussion igen blev det aktuellt att prata om könsneutral barnuppfostran också. Som något negativt förståss. Maud Olofsson till exempel var rädd för att barnen skulle bli förvirrade och må dåligt av att inte få bli bekräftade i sin könsidentitet ifall de kallades hen i tredje person istället för hon eller han. Tydligen är det jättemycket hemskare för cispersoner att bli omnämnda med fel pronomen medan transpersoner ska tåla det. Uppenbarligen är det fruktansvärt att bli avkönad, medan en är överkänslig ifall det är obekvämt att bli könad.

Men jag tror inte att det är barnens, eller sina egna, identiteter man är rädd om. Det som gör att det hisnar i magen och smakar bittert av rädsla i munnen är värdeneutraliteten i ett ord som ”hen”. Eftersom vårt samhälle grundar sig på en könsmaktordning vare sig folk vill kännas vid den eller inte börjar man genast sträcka sig efter fast mark under fötterna och något stadigt att hålla i sig i när världsbilden skakas om av folk som ifrågasätter könen; för det är egentligen inte mer flytande könsidentiteter man är rädd för utan könsjämlika värdegrunder. Om pojkar och flickor hade samma rättigheter och skyldigheter, samma utrymme och ställning i både det lilla och stora samhället skulle Gustavs glitterrosa tröja vara lika fin som Mollys och Ellen skulle kunna vråla lika högt när hon attackerar med plastsvärdet som Pelle utan att personalen tystar henne snabbare och mer bestämt än pojkarna. Om barnen inte behandlades olika på grund av sina kön måste man hitta andra gränser, nya förhållningsregler. Ska flickor få skrika och bråka lika mycket eller ska pojkar bli tystare och snällare? Att ursäkta Pelle med att det ligger i generna för honom att bråka ”mer” och samtidigt straffa Ellen som leker på samma sätt är att använda olika värdegrunder liksom när man säger att en tyst och snäll pojke är blyg medan en tyst och snäll flicka är hänsynsfull. Om ingen på dagis vet ifall Kim är flicka eller pojke är hen blyg eller hänsynsfull då? Vilka värderingar och förväntningar ska man lägga på en person utanför könsmarkörerna? Hur förklarar man henoms beteende (stökig och ouppfostrad flicka eller bara en pojke)? Vilken plats i hierarkin har hen?!

Det är vad som skrämmer folk halvt från vettet; den nya jämlika könsmaktsordningen. Hur ska man kunna göra skillnad om man inte ser skillnad på de små människorna? Hur ska de lära sig de olika reglerna som finns för könen om man likställer dem i värde? Hur ska en flicka växa upp till kvinna om ingen får lära henne hur kvinnor ska uppföra sig? Därför insisterar folk på att fortsätta med rosa honor och blå hanar och vägrar befatta sig med ett ord som ”hen”; inte många vågar stanna upp och fråga sig varför de tycker det är viktigt att göra skillnad mellan könen även där skillnaderna inte finns.

Det är tragiskt egentligen. Här har vi inte bara rädslan för ett nytt könsneutralt pronomen; samma rädsla uppstår i diskussioner om samkönade äktenskap, föräldraskap, och transpersoners rätt att välja sin egen vård och egna ord för sin identitet. Könshierarkin rubbas och faller i bitar och man är rädd att förlora kontrollen över sin egen plats i rangordningen. Förändring skrämmer, även om man egentligen vet att det är en bra förändring är det något nytt som man inte känner till och därmed inte kan veta utgången av. Självklart är folk rädda men jag är övertygad om att flickor lär växa upp till kvinnor och pojkar till män även om ingen värderar deras klädval, lekar och leksaker med mera på olika sätt. Med några undantag som jag själv naturligtvis, men världen går inte under för att vissa flickor växer upp till män. Jag är lika mycket människa för det.