Varför?

Ögonblicket efter att jag efterfrågat hjälp med korrekturläsning fick jag panik. Var jag verkligen klar med min egen gallring? Visst borde jag ha läst igenom det igen?! Och igen, och igen och, ja, igen. Utöver de femtioelva tidigare genomläsningarna. Man ska göra det många gånger och varje gång hittar jag något nytt att ändra på. På det viset skulle jag aldrig bli klar. Om man nu kan bli det. Nej, det var dags för nya ögon, någon annans ögon; hur ser skildringen av mitt liv ut för en utomstående i sin nuvarande form? Innan jag vet det kan jag heller inte veta hur jag bäst ska ändra i texten. Eller hur? Men det är ju så barnsligt! Löjligt, självömkande, patetiskt, larvigt, fel, ointressant, dumt och egocentriskt. Jag gör mig bara märkvärdig för ingenting. Det finns andra med mycket intressantare liv att berätta om, varför skulle någon vilja läsa om mitt? Varför vill jag berätta om det? Ja, just det. Varför vill jag berätta om mitt liv? Tycker jag verkligen att jag är så speciell att det finns ett allmänintresse? Nja. Jo. Jag menar nej. Kanske. Om inte annat var jag, åtminstone som barn, tillräckligt "speciell" för att folk skulle kommentera på det. Både i positiv och negativ bemärkelse. Och jag märkte det ju själv också; att andra inte gjorde, tyckte eller tänkte som jag. Och jag hade en ständig känsla av att vilja förklara mig. Bevisa att det jag gjorde, tyckte eller tänkte inte alls var konstigt eftersom det ur mitt perspektiv var alldeles logiskt. Och rätt. Framförallt rätt. Jag har alltid rätt. Eller för det mesta. Tror jag i alla fall. Eller vill tro. Klart att jag har fel ibland. Men innerst inne har det aldrig varit något fel på min känsla av självrättfärdighet. Så varför vill jag berätta om mitt liv? För att jag har ett behov av att förklara mig. För er. Och för mig själv. Sätta saker på sin rätta plats. Som om det vore möjligt. Men det vore ju trevligt om andra kunde få ut något av det också.