Att bli någon

Nyligen såg jag en intressant programserie på SVTPlay som heter ”Skönhetsbubblan”, tre avsnitt på ungefär en timme vardera. Av naturliga skäl är jag intresserad av kroppsmodifieringar överlag och kan se tydliga paralleller till min egen ”förvandling” men naturligtvis också många skillnader.

I vilket fall handlade första avsnittet mycket om en tjej som tjänar pengar på att blogga om sina skönhetsingrepp med bland annat botox och fillers för att räta ut rynkor och fylla läpparna. Hon hade massor av planer för sin kropp som var mer eller mindre extrema men jag tänker inte gå in på dem. För mig för hon göra vad hon vill med sin kropp; den är hennes och trivs hon inte är det upp till henne att göra något åt den. Med tanke på vad jag själv har gjort kan jag inte gärna peka finger åt någon annan men, och det är väl den springande punkten; gör vi det verkligen av samma anledning? Är ingreppen verkligen lika oproblematiskt som att ta hål i öronen för henne och samtidigt lika livsviktiga som mina? Eller beror det egentligen på den osäkerhet somliga felaktigt anklagar transsexuella för? Och varför skulle det vara felaktigt i mitt fall men inte hennes? Men jag tänkte inte gå in på det heller därför att hon sa något som ledde in mig på helt andra tankar.

Det värsta hon kunde tänka sig var att bli bortglömd och försvinna i mängden, att inte vara någon; en person människor känner igen, kanske ser upp till och kommer minnas även sedan hon reducerats till lite stoft under en gravsten. Hon ville bli känd och ha ett betydelsefullt liv eller åtminstone glamoröst, bli sedd, och om hon kunde få det genom att göra sig snygg och blogga om det; so be it!

Jo, visst kändes det lite tragiskt att vara så besatt av framgång och kändisskap, så beroende av andras (främlingars) bekräftelse för att känna sig verklig och värdefull. Nog tyckte jag lite synd om henne men samtidigt har hon en poäng jag kan känna igen mig i. Det vore nästan konstigt annars. Så som jag skriver menar jag. Är inte det också ett sätt att få bekräftelse och lämna kvar åtminstone en liten bit av mig själv efter att jag gått bort? Fast egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall några av mina hypotetiska böcker finns i bibliotekets hyllor efter att jag är död för det är inte andras likgiltighet eller glömska som skrämmer mig mest utan min egen. I samma program intervjuade de ett par nunnor som sa något i stil med att så mycket älskar man ju sig själv att man inte vill förlora sin existens (och att det måste vara fruktansvärt att tro att döden verkligen är slutet på ens existens) Det är helt klart sant. I alla fall för min del. Det är också sant att jag skriver i förhoppningen om att bli publicerad, sedd, och igenkänd (erkänd?) av åtminstone någon mer än mina närmaste. Precis som tjejen i programmet har jag också ett behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse även om jag använder mig av ett mer lågmält men förhoppningsvis i längden också mer hållbart koncept. Hon är rädd för att fastna i någon anonym småstad som en tjugofemårig tvåbarnsmor och för alltid försvinna i den stora alldagliga massan av vanliga Svenssons utan att uträtta något ”stordåd” att bli ihågkommen för. Vad är jag själv rädd för? Att förbli ensam med mina fantasier? Mycket troligt. För om sanningen ska fram vore det lite tragiskt om jag var den ende som gillade dem, lite som att skratta åt sina egna skämt. Naturligtvis vill jag också ”bli” någon och kanske har jag modet att åtminstone försöka ta mig den platsen. Det måste man i alla fall ge tjejen; hon vågar ta plats och göra det hon tror på. Även om det kanske är ett uttryck för ett sorts självhat eller dålig självkänsla så gör hon faktiskt det hon tror är rätt istället för att bara önska sig saker. Jag måste tillstå att det skulle vara kul att bli en erkänd författare. Knappast en George R.R. Martin eller Stieg Larsson (som båda förövrigt är överhypade om du frågar mig) men kanske åtminstone en Charlotta Olivecrona. Hon är inte särskilt känd, vad jag vet, men hennes böcker är mysiga om än riktad till yngre läsare och det duger gott och väl om någon främling tyckte att något jag skrev var både läs- och minnesvärt även utan att vara det där lilla extra. Så länge man inte blir helt ignorerad…