Inget samvete

Mamma köpte råttor till ormen idag. På en djuraffär i Gävle. Uppfödaren hon vänt sig till i flera år tidigare gick bort i höstas och hon har inte hittat någon annan på närmare håll. Det är inte så många som föder upp och ändå färre som vill sälja dem till ormmat. Men man behöver ju inte berätta vad det är man ska ha dem till.

Alltså knallade vi in på djuraffären, kollade in ett gäng söta råttisar och tog kontakt med expediten som genast blev alldeles exalterad och chattrade på om hur sociala och trevliga de var. Hennes kom när man ropade deras namn och kunde vara lösa utomhus då de följde henne i hälarna. Hon plockade fram sin favorit av de butiken hade, en liten svart/brun med vita tassar och det såg ut som att hon tänkte räcka över den lös. Njae, sa jag, vi ska åka tåg så vi behöver nog en låda till den... Pappkartong trodde hon att den skulle försöka gnaga sig ur (vilket var gratisalternativet de kunde erbjuda) så mamma fick köpa en transportbur också. Sedan påminde expediten om att råttor även behöver sällskap så vips bestämde vi oss för två. Så här i efterhand kunde man ju ha påstått att vi redan hade en... När hon lyfte över favoriten pussade hon på den och sa att hon skulle sakna honom. Mamma och jag stod lugnt där bredvid och log.

Nu är den död.

Det känns som att jag borde ha dåligt samvete. Med betoning på borde. Om expediten vetat vad som skulle hända med hennes lilla kelgris skulle hon ha kastat ut oss med huvudet före, hon skulle sörja den nu. Och där stod vi och låtsades vara intresserade av att ha dem till sällskap. Falska jävlar. Hårdhjärtade satar. Pragmatiska cyniker.

Ormen är mätt. Och har gjort rätt för sin mat genom att göra det naturen bestämt att hans art ska: krama ihjäl sitt byte. Det anses vara djurplågeri att ge levande föda till ormar, jag tror till och med det är förbjudet i lag, men vi har bara lyckats få honom ta dött byte en gång eftersom han är så kinkig. Det är väl onödigare att slå ihjäl råttor som ingen äter? Och ormen är snabb och effektiv när han väl bestämt sig för att äta. Om inte överlever råttan. Så lyckligt lottade är sällan kattbyten. Men det har ingen betydelse.

En individ dör; en annan lever vidare. Det är orättvist och grymt. Och handlar om prioriteringar. Ormens välbefinnande är viktigare för oss. Råttan är söt och har absolut ett egenvärde som individ, men den är också livsviktig näring som en annan individ behöver. Utan mat dör ormen; han är köttätare; någon måste dö för att han ska leva. Det är sorgligt att det den här gången blev en socialiserad råtta som var ämnad för sällskap; den kunde ha fått ett långt och lyckligt liv. Som om mindre sociala råttor inte hade samma rätt till långa lyckliga liv (naturligtvis har de det!). Poängen är att ja, det är sorgligt att någon älskade en råtta som hon ovetandes sålde till sin bödel och jag bara log och lät henne tro något annat. Det man inte vet lider man inte av. Men borde inte jag lida lite av att medvetet lura någon på det viset?

Men eftersom jag inte gör det borde jag kanske glädjas över det istället för att försöka framkalla skuldkänslor för något som är ett nödvändigt ont. (givetvis borde situationen inte uppkomma alls; ormar ska inte hållas i fångenskap tycker jag men detta är en kungspyton född på Skansen och det är inte direkt läge för frisläppning)