Ullared

Jag ville inte åka. Jag hatar stora varuhus fullproppade med halvgalna människor i masshandlingspsykos som knuffas, trängs och är allmänt otrevliga. Människor är tillräckligt irriterande i normala fall; varför skulle jag vilja utsätta mig för dem när deras hjärnor låst sig i ett livsfarligt primitivt "ur-vägen-JAG-först-jag-ska-ha-det-bästa-och-mest-av-allt-och -den-som-står-i-vägen-får-skylla-sig-själv-tillstånd? Det är pinsamt. Jag skäms över att räknas till samma släkte.

Men det var lågsäsong så det var inte alls så illa som jag väntat mig. Handlade lite själv också. En snygg klocka, wii-konsoll och mariocart, jacka och lite annat krafs. Blev lite smånervös över ekonomin trots att det inte är någon fara alls med den men eftersom jag fortfarande dels hör de där gamla förmaningarna från barndomen "du är precis som mormor; pengarna rinner bara mellan fingrarna på dig! Brinner de i fickan på dig så att du inte kan göra dig av med dem fort nog?!" och dels faktiskt inte har ett hum om pengars värde annat än att 200 kronor är mer än 100 kronor är jag försiktig. Dessutom vet man aldrig när man kan behöva ha de där pengarna man spenderade på något oviktigt krafs...

Jag ville fortfarande inte vara där. Det är en lång bilresa med ett syfte som inte tilltalar mig, en lång vistelse på en främmande plats i en liten stuga fullproppad med människor som jag visserligen känner och tycker om men i en hel vecka? 6 pers i en stuga med ett litet rum och sovloft? En får ju aldrig vara ifred! Fanns ingenstans att vara själv, inte ens på toaletten eftersom det var lyhört och fler som behövde använda den. Dessutom var jag förkyld med nästäppa, halsont och lock för öronen så jag var inte på mitt bästa humör heller, men, en gör vad en kan.

Jag läste bok. Promenerade. Låg kvar länge under täcket på morgonen. Var inte med och rände i affärerna lika mycket som de andra. Åt ensam ett par gånger.

Jag hade sett fram emot en vecka ensam hemma i Älve med hunden. Istället blev det pappa som fick den uppgiften. Han hade velat följa med men mamma vet hur han är även om han själv tenderar att glömma bort det. Han får ont och blir sur bara av att åka till Hudiksvall och vad är det, 6 mil? Det tog hela jävla dagen att åka hemifrån till Ullared vilket är drygt 848 km...sedan får han ont av att gå på hårda golv i affärer och smärtan gör honom grinig, blir irriterad på trängseln, irriterar sig på att man ska stanna och titta på allt i affären, irriterar sig på att bo tätt ihop med barn och vuxna som låter mycket och är uppe sent osv osv. Till skillnad från mig uttrycker han gärna sin irritation med hårda ord. Jag går undan när det blir för jobbigt. För intensivt med närhet till andra människor även om de inte försöker involvera mig direkt i gemenskapen. Jag är van att kunna vara helt ensam, framförallt eftersom jag bor så, och det är ansträngande att plötsligt ha en massa folk omkring sig.

Det är som att ha tinitus. Ett ständigt närvarande brus eller pip i öronen som inte försvinner hur man än gör. Man kan vänja sig vid det. Men mest känns det som en kvav sommardag alldeles innan åskan kommer; ett lågtryck som pressar sig tungt mot ens mjuka (över)känsliga hjärna och även om spänningshuvudvärken ännu inte är en realitet så ligger den där och lurar och man blir trött och irriterad och vill bara bort. Någonstans där det finns luft. Där man kan vara själv med sina egna tankar.

För mig blev det inte mycket till semester att vara i Ullared. Snarare tvärtom. Det var mer ansträngande psykosocialt än att vara på jobbet. Vilket helt och hållet beror på de skilda sociala villkoren. Det är väl en träningssak förmodar jag med tolerans och uthållighet men på det hela taget skötte jag mig ganska bra iaf, tycker jag själv. Kanske uppfattas det som lite otrevligt att istället för att äta lunch med de andra ta en varmkorv själv eller istället för att vänta på att det skulle bli Taccos gå och käka en pizza. Men på det viset fick jag i mig mer mat än vad jag annars skulle ha fått. Inte för att det inte fanns tillräckligt till alla, för det gjorde det, utan för att jag inte kan koncentrera mig på att äta med så mycket liv och rörelse omkring mig. För mycket intryck helt enkelt. Sociala intryck. Om jag vore en Simsgubbe skulle min socialmätare fungera tvärtom mot spelet; när den blir röd har jag fått för mycket umgänge. Förra veckan var den gul...