Den 27 september var det ett år sedan jag blev pånyttfödd. Det var årsdagen för operationen som gjorde åren mellan tretton och tjugofyra till en mardrömslik parentes jag äntligen kunde lägga åt sidan. Inte för att glömmas bort eller förnekas utan som en bisarr livserfarenhet få män har förmånen att uppleva (nu kändes det inte särskilt "förmånligt" under tiden men de ofrivilliga bördor som vi åläggs under livet är sällan behagliga oavsett art). Det är erfarenheter som format mig som människa och individ, som lärt mig självhat och självförnekelse, som gjort mig arg, frustrerad och deprimerad men som också har lärt mig tålamod med mig själv, med kroppen och dess begränsningar. Tålamod som gav mig tillfälle att se alla möjligheter den besitter och lära mig älska hur flexibel och anpassningsbar den faktiskt är om jag bara formar den efter de förutsättningar som finns och inte det som borde vara men inte är.
En skicklig skulptör hugger inte ut vilken form som helst ur vilket marmorblock eller stubbe som helst utan läser stenen och träet för att ta fram det bästa. Hen samarbetar med matrialets egna förutsättningar för att framhäva de former som redan finns och tycks få ådring och kvisthål att se ut som om de alltid varit delar av den slutgiltiga formen. Det är så jag försöker se min kropp; som det råmaterial jag har att jobba med när jag ska framhäva de drag som för mig är önskvärda att ta fram ur de förutsättningar som finns. Jag kan inte bli längre eller få större fötter men med rätt hormontillskott och träning får jag en kroppskontur jag kan känna igen som min egen- om jag också avlägsnar ett par saker som sitter i vägen på bröstkorgen vilket är vad jag gjorde för ett år och tre dagar sedan.
En del har svårt att acceptera en sådan inställning och agerande; de blir upprörda och provocerade, menar att så som naturen eller gud skapade oss bör vi förbli utan modifikationer. Som om kroppen, oavsett dess utseende, funktioner och förutsättningar var en helig och orörbar gåva som vi måste förvalta inte för vår egen skull utan för något annat som är större än oss. I så fall var kanske guds tanke med min kropp att jag skulle behålla den orörd för att tappert uthärda henoms gåva och gå genom livet med smärtsamt ihopbitna käkar och knutna nävar för att inte släppa ut "monstret" inom mig som ville något annat. Det låter inte klokt. Vilken kärleksfull gudom skulle göra något sådant mot sina tillbedjare? "Jag ger dig en kropp du skall hata för att se om du kan bära den utan knot och utan att falla i frestelse för att lindra smärtan, allt för min kärleks skull". Gud är alltså sadist och njuter av att se oss lida? Om det är så hen vill ha det vill inte jag ge henom min själ... Tänk om det istället är så att hen gav mig denna kropp för att jag ska skulle hitta en väg att älska den ändå? Att istället för att bita ihop och uthärda skulle jag våga göra något åt problemet, nå ett likvärdigt resultat fast genom en annan mer kreativ väg än att sitta och önska mig något jag inte kan få. Eller leva ett förbittrat och förkrymt liv. Att hata mig själv för att jag inte är och aldrig kan bli en "vanlig" kille var inte särskilt roligt och jag ville definitivt inte spendera en hel livstid på det viset. Jag mår bättre nu och om det finns en kärleksfull gudom som bryr sig tror jag att hen föredrar den här lösningen framför något av alternativen.
Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar