Ett öppet fönster

Var till Stockholm igår för en föreläsning på Karolinska om hur utredningarna för transpersoner ser ut i Stockholms läns landsting. Mycket intressant. Mycket folk. Jag är mycket nöjd.

Jag blir så glad när jag ser unga killar och tjejer med sina föräldrar sitta där och lyssna, gå fram och ställa frågor till föreläsarna och närvarande äldre transpersoner. Förstå att vi kommit så långt att både barn och vuxna är medvetna om transsexualism, accepterar det tidigt och har hjälpen inom räckhåll som de också tar för sig av. Tänk om det funnits när jag var en trettonårig dellbo alldeles vid milleniumskiftet. Tänk om jag varit en trettonårig dellbo nu. Hur ser det ut för unga HBT-personer i Hälsingland i allmänhet och Hudiksvall, Delsbo, Ljusdal i synnerhet? Finns det tillräcklig information och utbildning i skolorna? Stöd och mötesplatser? Det fanns det inte för tretton år sedan. När jag, tillsammans med de andra tjejerna i klassen, kom till ungdomsmottagningen i Hudiksvall för lite "tjejsnack" tyckte man att en flicka i för stor t-shirt, pösiga byxor, snaggat hår och kepan bak-och-fram befann sig i en "stilfas" som skulle gå över. Könsidentitet nämndes öht inte och det var väl knappt att man tog upp det faktum att alla människor inte är heterosexuella. Däremot lade man ner mycket tid på att hitta olika namn på det kvinnliga könsorganet- eftersom killar brukade ha det på sitt. Gärna kärleksfulla sådana. Inget fel med det iofs.

Gårdagen förde också med sig många nya vänner. Det var tack vare en sådan vän jag öht kom dit. Hittills har jag varit ganska isolerad, delvis av egen förskyllan naturligtvis, och det är väl ödets ironi att jag börjar får kontakter i transcomunityt när jag redan är klar istället för när jag kanske hade behövt lite stöd. Samtidigt har jag kanske inte riktigt haft ett så stort behov av support. Jag har ju hela tiden sedan jag först upptäckte ordet transsexualism befunnit mig i utkanten av communityt, liksom stått utanför fönstret och tittat in på samvaron. Någon gång ibland har ett fönster öppnats och jag har språkat med någon men aldrig vågat eller velat kliva in. Framförallt inte genom en dörr. Att klättra in genom fönstret när ingen ser för att sedan gömma mig bakom en gardin är mer min stil. Det är väl kanske den gardinen jag börjar titta fram från nu tack vare B. Och till min egen förvåning (och förtret kanske) inser att jag faktiskt gillar umgänget.


Så ett par bilder: som jag ser ut just nu och jag för tretton år sedan.