Första gången jag fick frågan om jag ville börja jobba med dövblinda var min spontana reaktion NEJ! ALDRIG I LIVET! Jag hade ingen direkt uppfattning alls om hur arbetet med dövlinda fungerade eller hur det såg ut så det var egentligen inte gruppen i sig jag var rädd för. Reaktionen kom sig snarare av min omedelbara impuls att sätta mig själv i en dövblinds situation; alltså hur skulle jag må om jag själv blev dövblind? Problemet var ju bara att det är stor skillnad på att vara dövblindfödd (som är definitionen brukargruppen tillhör) och dövblindbliven (som jag själv skulle kunna bli).
Vad jag såg framför mig var enbart den fruktansvärda skräck och panik jag förmodligen skulle känna om jag plötsligt berövades synen och hörseln. För att orientera sig i världen använder de flesta människor ungefär 83% av synen och 15% av hörseln så vi som är seende och hörande är i själva verket extremt sårbara- tänk vad lite vi använder de andra sinnena och tänk om de var vad som plötsligt återstod?! Och de människor då som även till vardags är lite extra vaksamma av olika anledningar, exempelvis jag själv, som faktiskt bokstavligen kan spetsa öronen vid plötsliga ljud bakom mig och alltid håller lite extra koll på vart folk är, gör och mår för att försäkra mig om att kunna freda mig vid behov riskerar ju att bli fullständigt paranoida utan de här signalsystemen. Fullständigt. Till en början kunde jag inte ens tänka tanken till slut; att tänk om jag blir dövblind då- SKRIK OCH PANIK!
Men sedan började jag så sakteliga fråga mig själv- ja, vad skulle jag göra om jag blir dövblind i framtiden? Låt säga att jag blir paranoid och alltid går omkring och är rädd för plötsliga påhopp eller att taket ramlar ner eller att det plötsligt inte finns något golv så att jag faller ut i oändligheten. Vad händer då? För det första orkar ingen gå omkring och vara rädd ständigt och jämt så endera skulle jag (förutom att överväga självmord vilket kan bli nog så krångligt som nyligen dövblindbliven då det ganska säkert finns folk omkring en ständigt och jämt för att stötta och förhindra den sortens försök) ganska snart stänga av hjärnan och bli apatisk eller, förhoppningsvis, utarbeta ett nytt signalsystem för att återskapa lite av tryggheten.
När jag väl kom dit släppte den där omedelbara ångestkänslan. Ett trygghetssignalsystem? Ja, just det; vad skulle jag behöva för att känna mig trygg om jag inte kan förlita mig på synen eller hörseln? För det första skulle jag till exempel inte vakna av minsta lilla obekanta ljud som jag gör idag och alltid har gjort; vem som helst skulle kunna närma sig på natten utan att jag märker det ifall jag var döv. Otänkbart; så kan man inte ha det! Så hur kompenserar jag det?
1. Tactumlarm; jag skulle ha en Tactum klocka på armen som vibrerar i olika rytm berorende på vad som händer- om det är brandlarm, dörrklocka, telefon eller annat. Jag skulle ha den kopplad till dörren så att om den öppnas till mitt rum även utan att man ringt på går larmet.
2. Hund. Gärna två så de kan bytas av ibland. Ingen kan komma in i ett rum utan att hunden reagerar på ett eller annat sätt. De har heller inget emot att vara nära i stort sett hela tiden liksom jag inte har något emot att ha dem nära i stort sett hela tiden.
Det är de viktigaste hjälpmedlen tror jag men jag skulle också vilja ha ett "flytande" golv, alltså ett där golvbrädorna sviktar lite när man går på dem så att man känner när folk kommer och går. Sedan tänkte jag inte så mycket längre eftersom jag föreställde mig att jag skulle isolera mig i ett litet rum med begränsat antal ingångar (helst bara en och larm och gallerförsedda fönster...) för att kunna ha optimal kontroll över min omgivning. Att röra sig utomhus med eller utan ledsagning var inte att tänka på eftersom jag föreställde mig att jag skulle vilja ha så lite kontakt med människor som möjligt. Människor är ändå den största riskfaktorn; de går inte alls att lita på.
Jag gjorde en övning för några år sedan där jag stod mitt emot en person som berättade en trivial historia om hur hen vaknat på morgonen och gjorde sig i ordning för dagen och övningen gick ut på att lyssnaren (jag då) inte fick titta på henom. Poängen var att illustrera hur otrevligt det är att prata med någon som inte verkar intresserad och tittar bort. Men jag upptäckte till min förvåning att i och med att jag inte såg personen i ansiktet när hen pratade ville jag ta ett par extra steg bort från henom och jag ville också höja armarna som i skydd mot slag trots att hen pratade i normal samtalston. Det kändes som en hotfull situation trots att det inte var det och jag insåg för första gången hur lite jag egentligen litar på folk och hur beroende jag är av ögonkontakt. Alltså kändes det som en självklarhet att jag skulle bli orolig och paranoid och helst inte vilja ha något alls med andra människor att göra om jag inte kunde se deras mimik och kroppsspråk samt höra deras tonfall.
Idag testade jag en ny övning som jag länge bävat inför. Att för en liten stund vara dövblind och bli ledsagad... De första minutrarna (sekunderna?) då jag väntade på att min okände ledsagare skulle hämta mig var faktiskt de mest ångestladdade. När jag kände vibrationerna i golvet av att någon närmade sig tog jag ett djupt andetag och förberedde mig på de kommande mardröms minuterna men när en fast hand landade på min axel slappnade jag av direkt. Jag fick en mycket kompetent ledsagare som genast lade min vänsterarm under hans högra armbåge så att vi gick armkrok men samtidigt behöll kontakten med våra vänsterhänder vilket för mig kändes väldigt stadigt och betryggande. Vid något tillfälle tog jag tag med högerhanden i hans armveck för att få extra stöd men oftast behövdes inte det. Jag kände mig trygg direkt och litade fullständigt på att han visste vad han gjorde så jag bara följde med. Lite som att dansa faktiskt- man måste våga lita på den styrande partnern. Jag trodde att jag genast skulle känna igen min ledsagare eftersom jag vid tidigare tillfällen (i skolan i liknande övningar) varit ganska bra på att känna igen folk på hur de går, står och rör sig överhuvudtaget bara genom att röra vid dem men nästan direkt blev den informationen helt ovidkommande eftersom det plötsligt blev mycket viktigare att känna vad jag hade för underlag under fötterna. En mattkant att snubbla på, gruskorn att halka på o.s.v. Mycket mer relevant information; vem som ledde mig vart var inte alls lika intressant bara jag fick tid att känna hur marken "såg ut".
Så nu efteråt känner jag att det här med att bli dövblind kanske inte är så farligt- i alla fall inte om det bara gäller tio minuter ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar