Upplysningsvis så...

...är det inte konstigt att man blir arg, ledsen och upprörd på alla sätt och vis när någon som inte vet vad hen snackar om eller känner en personligen påstår att man inte kan skilja på verklighet och fantasi. Det gör ont. I ett nafs är du omyndigförklarad. Det du säger räknas inte, din person finns inte.

 De första tretton åren av mitt liv var jag kompromisslöst mig själv. Det fick sociala konsekvenser när jag snaggade håret och bar så kallade killkläder. Jag blev kallad lebb och transvestit. Inget av de två orden kunde jag identifiera mig med. Jag visste att en transvestit var en person som klädde sig i motsatt köns kläder men om jag var transvestit borde killarna som ropade det efter mig också vara transvestiter eftersom de hade liknande kläder och jag var ju som de…

 Är jag könsidentitetsstörd? Eller bara transsexuell? Jag är inte övertygad om att det är ett tillstånd som är enbart psykiskt, inbillning och fantasi. Det är inte alla läkare och hjärnforskare heller. Idag är det mer eller mindre allmänt accepterat att hjärnan också har ett kön, som dessutom kan gå stick i stäv med kroppens kön eftersom könsorganen utvecklas tidigare än hjärnans könsstruktur. Det är en neurobiolog vid namn Dick Swaab som gjort grundlig forskning på människors hjärnor som kommit fram till detta. Feel free to look it up.

 Jag kände mig som en av killarna, inte en tjej i killkläder (transvestit), och ville inte vara en tjej "på mitt eget sätt" utan en helt vanlig kille. Tillståndet kallas transsexualism och trots välgrundade, dokumenterade och neurobiologiska fynd som tyder på att det är lika verkligt som intersexualism (kanske till och med en subtilare form av samma sak?) har somliga svårt att acceptera det. Tur att de idioterna inte längre påverkar min vård, min fertilitet och juridiska kön. Det har de egentligen aldrig haft något med att göra.

 Ändå inbillar de sig, Andreas Holmberg med flera, att de har en hel del att göra med vem jag är, vilket kön jag har, hur min kropp ser ut, vad jag kallar mig och så vidare. De tror att de är välmenande och bara vill hjälpa oss till bättre liv, att de kan skydda andra från att må lika dåligt genom att förvägra dem det de behöver och att de ser klarare än vi som är sinnesförvirrade och vilseledda. Ja, för det måste ju vara sjukt att tro att man är någon annan än sitt könsorgan.

 Ja, just det, notera skillnaden: jag är någon annan än mitt könsorgan. Jag vet att många tror att könsorgan är personer och ger dem lustiga namn men jag tror inte att de har mer personlighet än andra kroppsdelar. När jag var liten trodde jag alla kroppsdelar var egna personer. Jag grät när jag var tvungen att dra en tand eftersom den ju dog, stackaren. Men jag växte ifrån det. Jag är inte min stortå eller mitt lillfinger heller så varför skulle jag vara mina reproduktiva organ och urinrör? De är delar av min kropp och naturligtvis kan man vara fäst vid dem (no pun intended), men de är inte Jag. De är objekt, jag är ett subjekt. Kroppen är ett fordon med en massa redskap som har olika funktioner; bland annat att transportera och ge näring till min hjärna som utvecklat ett självmedvetet intellekt. En personlighet. Jag identifierar mig inte med mina kroppsdelar, framförallt inte mina könsorgan, eftersom jag identifierar mig med känslan av vem jag är som person inte vad jag är som fysisk form. Men om Andreas Holmberg vill tro att han är sin penis personifierad så får han gärna tro det (är kukhuvud lika mycket en identitet som en kroppsdel?). Många människor, ja, majoriteten av mänskligheten, verkar inbilla sig att man skapar sin identitet i det ögonblick man upptäcker sitt könsorgan och/eller sin hudfärg. Puckon. I så fall skulle inte adopterade få identitetskriser när de upptäcker att omgivningen behandlar dem som invandrare fast de känner sig som och är svenskar- de inser ganska tidigt att de inte ser ut som sina föräldrar (nu generaliserar jag om etniciteten hos adopterade och deras adoptivföräldrar) och borde ju därmed förstå att de inte kan förvänta sig samma privilegier som vita (...). Eftersom så många tror att deras könsidentitet definieras av könsorganen utsätts många som råkar ut för olyckor eller sjukdomar där bröst och könsorgan blir skadade för identitetskriser. De ifrågasätter sin manlighet eller kvinnlighet när kroppsdelarna inte längre ser ut eller fungerar som de ”ska”. Eller aldrig har gjort det. Jag tror att dessa kriser uppstår när man lever i villfarelsen att identiteten baseras på yttre fysiska detaljer och inte betydligt mer komplicerade processer som kommer lika mycket inifrån. Naturligtvis existerar växelverkan i dessa processer men poängen är att vi förmodligen mer är våra hjärnor än våra könsorgan och mänskligheten skulle må betydligt bättre överlag om vi var trygga i att könsidentiteten är intakt även om könsorganen inte uppfyller våra orealistiska krav.

 Holmbergs problem är att han tycks sakna den kognitiva förmågan att skilja på vad jag kallar könsbiologi och könsidentitet. Eller objekt och subjekt. Det är två skilda saker även om han inte förstår det. Uttryck som ”bara kvinnor kan föda barn” eller ”kvinnor och män har olika kroppar vare sig vi vill eller inte” är sanning per modifikation. Bara personer med livmoder kan föda barn, det är sant. I djurvärlden kallar vi dessa individer för honor, mänskliga sådana kallas ”kvinnor”. Men ”kvinna” är också något mer än bara ett ord som talar om för hela världen vilka reproduktiva organ personen har (varför vi nu vill göra det, men det är en annan diskussion) eftersom det också används som benämning på en identitet och könsroll- vare sig personen är fertil eller inte. Till ordet hör en massa förväntningar om exempelvis uppförande, klädval, utseende, intressen, ambitioner och inte minst könsorganens form och funktion (med mera och så vidare). Framförallt innebär ordet att omgivningen behandlar personen annorlunda än personer som kallas ”män”. Alltså finns det två betydelser och användningsområden för ordet ”kvinna”: det ena är könsbiologisk ”fakta” och synonymt med ”hona” eller ”female” och alltså ”objektivt” medan det andra är en könsidentitet med förväntningar i en mer social kontext och därmed ”subjektivt”. En könsroll helt enkelt. Det är detta som Holmberg inte kan skilja på eller förstå att vi i högre grad identifierar oss med könsroller än med könsorgan.

 Självklart är jag som objekt en ”kvinna” i könsbiologisk bemärkelse. Självklart kommer jag alltid att ha XX-kromosomer. Eftersom jag har äggstockar kanske jag kan bli upphov till en ny individ via ett ägg och eftersom jag har livmoder kan jag kanske föda barn (alla människor med dessa redskap kan inte det). Men jag blir inte kvinna eller mamma i social bemärkelse eftersom jag identifierar mig med de manliga könsrollerna och eftersträvar en ”manlig” fysik. Detta gör jag förmodligen därför att min hjärna utvecklades med ett annat neurologiskt kön än min kropps biologiska.

 Holmbergs brist på kunskap är skrämmande. För det första finns det inte ens könsbiologiskt, könskromosomalt eller könsneurologiskt enbart två könsalternativ (hona/hane, kvinna/man) utan hur många varianter som helst. Det bästa för alla de som föds med (från den socialt rådande normen) avvikande könsorgan och alltså är intersexuella är att vi inser hur naturligt och normalt det faktiskt är. Att det inte är vanligt betyder inte att det måste vara något fel. Att samhället bestämt att det bara ska finnas två kön är inte naturens fel, eller hur? Kirurgiska ingrepp på spädbarn bör endast ske i de fall det är nödvändigt för att exempelvis lindra medicinska besvär (som svårighet att urinera, eller blottlagda organ som bör finnas inuti kroppen o.s.v.) och inte av rent estetiska anledningar eller könspanik hos läkare och föräldrar som närmast tvångsmässigt klamrar sig fast vid den av människor, inte naturen, påhittade tvåkönsmodellen. Sådant kan man fixa när barnen är stora nog att börja identifiera sig med andra och komma underfund med vilka de själva är. Det är ju heller inte självklart att det syns på det nyfödda barnet att det är en individ med könskromosomer eller könsneurologi som inte stämmer med könsbiologin. Det är jag med flera levande bevis på.

 Eftersom jag, till skillnad från Andreas Holmberg, vet vad transsexualism handlar om (det är inte en psykisk störning) får han helt enkelt lita på att jag trots allt mår bra som en man med livmoder. Den subjektiva identiteten utesluter inte den objektiva fysiska formen eftersom det handlar om två olika könsbegrepp han med sin begränsade tankeförmåga vill blanda ihop som ett. Att se ut som en man och kalla sig ”mamma” är inte särskilt bekvämt även om det är fullt möjligt det också. Om Holmberg inte tror mig kan han ju testa själv. Därför är det varken konstigt eller orimligt att de flesta, inte alla, transsexuella vill få sin sociala könsroll juridiskt erkänd. Att individer med vårdbehov själva har rätt att bestämma vilken och hur omfattande vård de behöver är en självklarhet tycker jag. Att föräldrar har rätt att kalla sig vad fan de vill lika så. Mamma, pappa, mappa, babba eller Gabbe är upp till föräldern- inte Andreas Holmberg eller någon annan.